Dagen som aldrig ville ta slut

De kommer med jämna mellanrum. Dagarna som aldrig vill ta slut. Dagarna där varje timme är som den där sista timmen med barnen då man räknar ner. Minut för minut. Då man väntar på tystnaden. Den efterlängtade. Dagar då föräldraskapet tar mer än det ger. Varken den ena eller andra föräldern har den energi som krävs för att ge barnen det de behöver. Tiden och kärleken. Uppmärksamheten. Vi försöker, men vi orkar inte. Vi räcker inte till. Inte i dag.
Varje förslag möts av motstånd. Varje ja blir ett nej. Varje motgång en katastrof. Trotsen når ett bedövande klimax och huvudvärken nalkas. Pedagogisk retorik förbyts till hårt mot hårt. Och allting eskalerar ännu mer. Naturligtvis. Men man orkar inte bry sig. Man skiter i det. Skriken och protesterna blir ett dagens soundtrack i moll.
Medan den äldre beter sig som en illa uppfostrad schäfer som skäller på allt och alla är den lille en olycklig och oerfaren vallhund som desperat försöker hålla familjen samlad omkring sig. Kärlekstörstande, i behov av gemenskap och glädje. Han klänger i byxbenen vid spisen, han brister ut i gråt om mamman lämnar rummet, han konstrar vid varje tugga av måltiden och förvandlar varje blöjbyte till ett tredje världskrig. En liten i ofas med sin omvärld.
Dagen blir en ökenvandring med ytterst få oaser. Jag klagar på att disktabletterna är slut, men njuter i hemlighet av stunden över middagens smutsiga glas och tallrikar. Diskborsten rör sig långsamt över porslinet. Det blir skinande rent. Kranvattnets monotona melodi är ett välkommet avbrott från barnens larm. Men det måste ta slut. Jag kan inte stå där för evigt. Eller frysa tiden.
Vi lyfter inte varandra. Båda vill sitta på avbytarbänken och bara titta på. Samtidigt. Men det går ju inte. Det vet vi. Så vi kämpar på. Skönspelet är avlägset. Det blir ett jobb. Ett sådant där fantastiskt tråkigt jobb som sommarjobbare får ringa in till radio och berätta om. Men arbetsdagen tar slut. Faktiskt. Fast vi inte tror det. Det känns inte som att den ska göra det. Någonsin. Men det gör den. Det har den gjort. Det är tyst nu. Knäpptyst. Och som jag lyssnar på den. Tystnaden.