Man kan se skillnaden mellan männen och kvinnorna redan i entrén, i trappan upp till andra våningen. Skillnaden i stegen. Tyngden och ljudet av skosulor som släpar i golvet hos männen, de fjädrande lätta, nästan hoppliknande kliven hos kvinnorna. De skulle helst vilja ta varannat trappsteg, småspringa upp. Eller flyga, som en sparv, och sedan ständigt speja med nyfiken blick över det möblerade landskapet. Stanna till här, och där, och där.
Männen spejar också, men efter genvägar. Det är bara då mungiporna pekar upp, när vi får gena. Och när vi kommer till tag-själv-lagret förstås. Då närmar det sig. Slutet. Ljuset i tunneln. Och då får vi vara till nytta. Lyfta kartonger.
Jag har förresten en riktigt bra genväg när man kommer ner till entréplan och ska till köksavdelningen. Ta då direkt höger förbi kundvagnarna och fortsätt till väggen. Till vänster öppnar sig sedan en väg till mattorna! Lycka. Inte långt kvar sen. Mjölksyran i benen transporteras bort av blotta tanken på att snart vara i mål. Svårmodet återfinner sig naturligtvis när man packar in kartongerna i bilen och får ivriga frågor och förslag om när monteringen ska påbörjas, men det är värt ett eget blogginlägg.
4 kommentarer:
Jag har jobbat på IKEA och kan många genvägar. Men jag delar inte med mig! hört på ikea: http://diveby.se/?p=1034
Klockrent, Nathalie. Det här kunde ha varit min pappa:
Morfar/farfar till barnbarn: ”Ja en sak ska du veta, när man väl kommer in på IKEA kommer man aldrig ut.”
HaHa, klockrent!
Är det något ställe jag gör allt för att undvika så är det IKEA, men om jag mot all förmodan måste följa med hustrun dit så härnder följande med min kropp, jag blir alldeles matt, det är knappt jag kan stå på benen, jag får tunnelseende och befrielsen jag känner när jag kommer ut är nog jämförbar med gruvarbetarna i Chile.
Skicka en kommentar