Gah. I dag kändes det som att fyra år av ackumulerad trötthet kom ikapp mig, tog tag i min tröja och drog mig baklänges. Jag orkade inte ens streta emot. Hade det inte varit för förmiddagens kaffechock hade jag somnat på lunchen. Ändå börjar jag se ljuset i tunneln. Alve är snart 1½ år gammal. Noah sover som en sten rakt igenom nätterna. Lillebror är inte där än på ett tag, men vi har kommit en lång väg. Jag längtar tills vi alla får sova som stenar. Det ska bli riktigt, riktigt skönt.
2 kommentarer:
Ska ni sluta vid två? Finns väl ingen cyklist av klass som slutar vid två!
Ja, vi ska sluta vid två.
Det finns säkert många.
Skicka en kommentar