Tjejen i ropet

Robyn har inte alltid strukit mig medhårs. Jag har inte alltid gillat hennes musik. Däremot har jag alltid respekterat henne. Hon har alltid varit intressant. Och när hon nu mer tydligt rört sig mot dansgolvet har jag fallit pladask. Årens tre skivsläpp har vuxit för varje gång och kompletta Body Talk är en imponerande låtsamling.
Det finns faktiskt något i hennes artistiska integritet och målmedvetenhet som påminner om Pet Shop Boys. Varken de eller Robyn sticker upp ett finger i luften för att känna åt vilket håll popvindarna blåser för tillfället. De har en egen agenda. De vågar gå sin egen väg och är inte rädda för utmanande sidospår. Det skulle inte förvåna mig om Robyn, i likhet med Pet Shop Boys, ger sig in i teater/musikalvärlden, gör soundtracks till filmer eller förkroppsligar sin musik på något annat sätt.
I något så flyktigt och kommersiellt som popmusik är det bara på det sättet man blir långvarig. Att förbli sann mot sig själv och våga möta publiken på nya sätt. Och födas med en fantastisk råtalang så klart.