Vi fick värsta sortens cabin fever och lämnade Gesunda på eftermiddagen. De två minsta Wieselbladarna satt och hostade i stugans TV-soffa medan föräldrarna hade ont i halsen. Lagom muntert. Lägg till ösregn på det och hemlängtan blev för stor.
Bilresan till Sundsvall var en parodi på småbarnslivet. I synnerhet vårt middagsstopp i Bollnäs på Max. Nu i efterhand önskar jag att någon hade filmat tillställningen. Alve var fullständigt ointresserad av att äta, precis som sin storebror. Den sistnämnde stod högst uppe på en klätterställning utanför hamburgerrestaurangen och gastade på både mig och andra barn samtidigt som jag rusade runt i inhägnaden med pommes frites i mungipan och en hamburgare i ena handen jagandes efter Alve, som likt en rabiessmittad hund på amfetamin försökte ta sig ut på bilparkeringen och ta självmord eller nåt.
För att få honom på bättre humör och locka fram skratt skällde och ylade jag dessutom som Scooby Doo med jämna mellanrum. Gästerna hos Max bjöds på finfin underhållning. Apburen i Skansen på plats. Helt gratis.
Nu är vi hemma och det känns väldigt bra, för att uttrycka det milt. Kroppen är sargad och jag ska låta den vila och kurera sig i lugn och ro.
1 kommentar:
Barn är väl för härliga! Deras fantastiska egenskaper brukar komma fram som bäst när det skall ätas ute.
Skicka en kommentar