Hope-diamanten
De sista två veckorna före ett A-race är ganska speciella. Frustrerande på ett sätt, sköna på ett annat. Jobbet är gjort. The work is done. Caraten på formen är bestämd. Det går inte att påverka längre. Det är för sent att göra något åt det nu. Det som går att göra, och som hela formtoppningsfasen handlar om, är att inse just det faktumet, men också att det är möjligt att polera diamanten så den skiner extra mycket på den stora dagen.
Det handlar om att vila. Våga vila tillräckligt mycket. Men också att bibehålla eller intensifiera intensiteten ytterligare ett snäpp. Vara fokuserad och se till att maximera effekten av varje träningspass. Skära ner volymen, hur nu det är möjligt i mitt fall, men smälla på hårt när man väl sitter på sadeln. Slipa och putsa fram den sista glansen, eller likt en arkeolog pensla bort de sista sandkornen.
Och tro på det man gör. Inte tvivla. Följa sin plan hela vägen. Kopiera inte någon annan. Köra sitt race och locka fram det bästa i sig själv.
4 kommentarer:
Ett bra tag sen jag läste bloggen. Tröttnade nämligen på allt tjat om hur lite du tränar jämt och ständigt. Dessutom är det givetvis en sanning med modifikation. Tittade in nu för första gången på några månader och vad är det första jag läser idag den 7 juni? Jo, en ny antydan om detta! Även om kanske inte andra skriver det är jag säker på att de tänker på detsamma. Tittar till bloggen igen om några månader för att se om det är samma visa även då. Tack och hej!
Hälsar Peter K
Jag är en tjatig jävel. Och visst är det en sanning med modifikation. För somliga är 5-7 timmar i veckan mycket, för andra är det lite. För mig som under elitåren tränade något mer känns det just nu ganska lite, men ändå väldigt lagom för min livssituation.
Oerhört sann bloggning! Det är i putsningen som det svåra ligger, att få till den där toppningen så benen är top notch fräsch men inte förmågan att gå på topp tappas.
Som vi tidgare disskuterade så är det ju betydligt lättare att kötta ner sig och köra hårt när det ska grundas. När man sedan slipar och toppar så är det mer balansgång, och då blir det vingligt och svårt :-/
Att som idrottsman känna att man gärna skulle vilja träna mer, men att livet sätter gräns för vad man har tid till att avsätta för detta ändamål är nog en frustration som delas av många. Jag tycker att det är spännande att läsa om hur du ändå lyckas prestera så bra som du gör Tom, trots relativt låg tidsmängd. Sedan tror jag emellertid att frustrationen över att åka på stryk av någon som tränar färre timmar än vad man gör själv nog är större.
Och då kan man ju alltid gnälla lite...
Skicka en kommentar