Döden

Vackert och smärtsamt farväl av Marinas mormors livskamrat i Gustav Vasa kyrka. Stillsamt, högtidligt, värdigt. Hans gamla orkestervänner var där. Mitt emot oss, på andra sidan. Bakom kistan och blommorna.
De spelade, tog farväl av sin vän med musikens hjälp. Hjärtan brast och tårar rann. Tonsatt förtvivlan inför det oåterkalleliga. Det var jobbigt, men också delvis renande. Det kändes lättare efteråt. Våra minnen av honom sammanstrålade, förut vitt skilda, nu samlade i värme. Han blir ihågkommen. Han lever vidare i oss.
Tack Sune.

Sänt från min Nokiatelefon