Till vapen

Vi har avnjutit gammal hederlig vardagsmisär i huset W i dag. Lätt febriga har vi inlåsta i fortet tvingats ta del av minstingens nästa språng i den mänskliga (tror vi) utvecklingen. Han gastar, skriker och gråter, till synes helt utan anledning, likt en envetet kämpandes Don Quijote mot egna demoner och väderkvarnar. När dagen når sitt slut är vi andra lika utmattade som "hjälten" själv.
Puh.

Sänt från min Nokiatelefon