Kampen, den eviga

Jag borde väl inte blogga när jag är så här trött och less, men varför inte slå in portarna till helvetet ordentligt när de ändå står och gläntar. Vad kan hända liksom. Efter en nattmangling med Alve av den bryskare sorten har jag inte riktigt varit mig själv i dag. Glaset är halvtomt och allt sånt, ni vet. Svårt att uppbringa tankar av den positiva sorten, i synnerhet när det gäller barnen. Ibland är de verkligen så otacksamma, bortskämda och ouppfostrade skitungar att det svider att titta på dem. Och lyssna på dem, framför allt. Grabbarna har munnar som megafoner och öron av porslin. De sitter bara där för syns skull. Det finns ingen kontakt mellan ytterörat och hjärnan. All kontakt är avskuren. Förklaringar, uppmaningar, skäll, bedjan och vädjan. Ingenting går in. Däremot kommer det ut en massa. Och 99 procent är skit. En enerverande, frustrerande, skrikande lavaström av skit. Så i dagsläget lyssnar vi inte på varandra. Familjen är uppdelad i två läger. Det är ett grisigt och långvarigt skyttegravskrig som ingen tycks vinna. Det finns bara förlorare. Trötta, urvridna och håglösa förlorare. Ändå går kampen oförtrutet vidare. Det finns inget val. Vi kan bara fortsätta kämpa och ha förtröstan och glädja oss åt ljusglimtarna när vi har sinnesnärvaro nog att lägga märke till dem.