300

Nöjding i kväll. Först trodde jag det skulle gå käpprätt, kände mig lite småledsen redan efter 20 minuter på 300 watt. Det är ju ändå en viss belastning. Det är inte så att jag flåsar som en greyhound efter ett sprintlopp, men jag läser inte På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust heller. Jag hamnar någonstans mitt emellan.
Grejen med kvällens trehundring var att det kändes halvjävligt hela vägen. Jag ville sluta, men fortsatte. Tog tio minuter i taget. Ägnade en tanke åt de före startande mig på nästa säsongs tempolopp och tyckte lite synd om dem på förhand. 100 minuter blev det till slut. Helt okej.