Slakt

"Åh denna natt, denna härliga natt, som vi kallar bella notte." 

Ungdomens natt var den också, helt enligt sista versen. Snart 3-årige Alve var som en reinkarnation av Freddy Krueger och Jason Voorhees, om vi bortser från deras vassa tillhyggen. Och Jasons hockeymask förstås. Jag fick knappt någon sömn i ögonen. Kände mig jagad, förföljd, hemsökt.
I den här åldern hinner det gå så pass lång tid mellan trotsperioderna att man hinner förtränga dem lite. Men de kommer tillbaka, med längre verkan och förnyad kraft.
Nästan så att jag hade trott att vi kommit ur den mörka skogen med barnen vid det här laget, men ännu återstår ett stycke skräckfylld vandring, sträcka okänd.
I dag hade jag tänkt köra ett distanspass på racern ute, men den planen slås nu brutalt i spillror. I stället blir det sömnjakt, och då förhoppningsvis utan ovan nämnda grabbar som sällskap.