Du vet känslan. Det är en vanlig dag på jobbet. Det rullar på. Du har ett träningspass som väntar på kvällen. Du försöker att inte tänka på det så mycket. Men vänta lite nu. Varför ska jag inte tänka på det så mycket? Det ska ju bli kul! Jo, nja, jag ska berätta varför. Du tränade i förrgår och vilade i går.
Du är stum i benen. Du är slaggprodukten personifierad. Du får mjölksyra bara av att resa dig upp. Att gå i trappor ska vi inte ens nämna. Det finns ingen stairway to heaven. Bara till helvetet.
Du ligger jävligt brunt till helt enkelt. Du försöker skaka loss och massera benen så fort du får chansen. Småjoggar till matsalen. Ja, så desperat är du.
Sen är det dags. Första minuterna är en mardröm. Du visste ju att det skulle kännas så här, men någonstans hyste du ändå ett litet hopp om att allt kanske bara var falskt alarm. Icke sa Nicke. Varningsklockorna tjuter öronbedövande och du går en mental kamp mot ridån som redan under uppvärmningen är på väg ner. Den värsta rosten släpper efter fem minuter, men sen skiter det sig igen när du stumnar strax innan första fyran ska dra igång. Innan!? Ja, vilket vansinne.
Sen går det som det går. Har du tur lyckas du skita i allt och uthärda smärtan i sexton minuter, har du en sämre dag viker du ner dig, dör en smula och gråter en stund bredvid trainern eller testcykeln.
Jag gav smärtan fingret i kväll, men det var med hårfin marginal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar