En synnerligen fet tisdag

Det började i fikarummet på jobbet. Några leenden. Ett par blickar. Vi nickade. Klart vi skulle börja fettisdagen med en semla. Sagt och gjort. En halvtimme senare satt vi och jäste med vispgrädde på nästipparna. En alltför stadig matlåda senare, en pizza till middag och ytterligare en semla till efterrätt och den totala kolhydratladdningen inför kvällens tjugor var ett faktum.
Naturligtvis blev det kämpigt. Jag kunde ju knappt andas. Magen slog i ramen och jag fick tugga styrlinda hela sista tjugan. Äckligt, äckligt, äckligt. Vidrigt. Endorfinkicken efteråt har helt uteblivit. Ja, det är sjukt, det här socker- och fettfrossandet, men det är klart, visst njuter jag lite också...