Det finns vissa träningspass vi tillskriver större betydelse än andra. Träningspass vi kommer ihåg när säsongen är över. När vi tittar i backspegeln och summerar året. Det är inte vanliga nyckelpass jag menar nu. Inte de som dyker upp med jämna mellanrum, när vi kanske höjer ribban lite extra för att se om vi tagit ett nytt kliv framåt eller när vi anser att det är viktigt att genomföra det inför en tävling.
Nej, jag tänker på träningspass som nästan tvingar oss att definiera oss själva. Vilka vi är. Vad vi vill. Med träningen. Med kanske mer än så? De som av olika anledningar får oss att fästa en större vikt vid dem än vi är vana vid.
Alla mina pusselbitar ligger inte på plats. Motivationen har varit låg ett tag. Förkylningen drog ner mig ordentligt. Det följdes upp av några halvtaskiga träningspass. Har känt mig trängd av livet i övrigt.
Jag började ladda för kvällens träning redan i går. Halvt medvetet, halvt omedvetet. Gick in i mig själv under dagen. Lite som inför en tävling. Var något tystare än vanligt på jobbet. Tog det lugnt med barnen på kvällen. Åt en bra, tidig middag, stressade inte pojkarna i säng utan lät dem somna i godan ro. Bidade min tid.
Sen var det med en blandning av fruktan och tillförsikt jag började trampa. Jag ville inte att det skulle gå dåligt. Jag hade på något sätt investerat för mycket känslor i den här timmens framgång för att kunna svika mig själv. Budskapet var för viktigt. För mig. Kompassnålen behövde hitta rätt riktning igen. Kanske inte något exakt vägnummer, men i alla fall få ordning på väderstrecken.
Två tjugor på 330 watt är vardagsmat för mig egentligen, men i kväll betydde de hela världen.
4 kommentarer:
Oj så bra skrivet Tom!!!
Där träffa du helt rätt.
Just känslan som infinner sig, den är obeskrivbar men du kom ganska nära där... Tack!
Och jag är helt tvärtom (som vanligt)
Dagens pass bestämde jag mig för 10 minuter innan jag inledde plågan...vad jag skulle köra bestämdes 1 minut efter jag började trampa. Slapp bli besviken då jag inga förväntningar hade, men ack så glädjande att summan av kardemumman blev ett kross av mitt förra rekord på liknande pass
Tack Tom, alltid lika njutbart att läsa dina inlägg. Du fångar känslor och situationer som ingen annan. Skriv en bok!
Kan bara instämma med föregåendetalare. Jag har påpekat detta tidigare här Tom. En stor anledning till att jag läser denna blogg är att du fokuserar på cykel men den allra STÖRSTA anledningen till att jag läser din blogg (för det finns ganska många bloggar skrivna av cyklister) är din fenomenala förmåga att uttrycka dig, måla upp bilder och fånga stämningar. Ibland garavar jag, imponeras jag. Den här gången myser jag av din träffsäkerhet. Igenkänningsfaktorn är stor. Mer än bra skrivet Tom. TACK !! /John
Skicka en kommentar