Nej, jag är ju inte rappast i landet. Inte rappast i länet heller. Men det är inget nytt. Att se mig spurta mot Micke Henriksson är som att se Emil Zatopek springa 100 meter mot Usain Bolt. Lätt skrattretande. Men det bjuder jag på! Det är roligt ändå. Och tråkigt plågsamt förstås. Säsongens första Timrå GP var som väntat ett brutalt uppvaknande efter månader av steady state-slummer i källaren. Jag drar mig verkligen för att göra ryck och attackera, men tvingar mig själv till något som i alla fall liknar det till slut. Äckligt jobbigt var det.
Det positiva i den ständiga GP-kråksången var att cykeln kändes kanonfin och kroppen förhållandevis lätt och snabb för årstiden. Bara vägen lutar uppåt och sträckorna blir lite längre tror jag nog att det ska kunna bli bra till slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar