Att lära sig simma är som att skiljas och börja dejta igen

Det är ett främmande element, vattnet. Jag känner inte igen mig själv. Jag får inget grepp. Jag rör mig onaturligt. Jag sväljer vatten och får kallsupar. Jag kämpar och försöker förstå. Vad jag gör rätt. Vad jag gör fel. Det blir mycket av det sista. Jag är nybörjare igen. Jag vet inte hur man gör. Jag iakttar andra. De som kan. De som simmat mer. Jag ser avundsjukt på. Följer varje rörelse med blicken. Sen dyker jag ner i vattnet. På det igen. Ner med huvudet. Simmar rakt. Försöker inte tänka så mycket. Slappnar av. Är mig själv. Blir förbannad. Hostar och svär. Tyst. Förstår inte.
Men tro fan inte att jag ställer mig på botten eller går och sätter mig på bassängkanten om det tar emot. Jag får inte panik av vattnet och lånar Noahs simpuffar för att hålla mig flytande. Nej, jag vill hitta min egen bärkraft i det nya elementet. Jag provar nya tekniker och angreppssätt, men utan att göra avkall på mig själv, och tar tacksamt emot ärliga tips från andra.
Vattnet är nytt. Omgivningen är ovan. Den reagerar annorlunda. Jag reagerar annorlunda. Men jag blir nyfiken. Jag vill ha mer. Jag vill lära mig. Jag bryr mig inte om hur många kallsupar till det innebär. Jag kommer inte drunkna.