Sound of speed

De sista 5-10 kilometrarna av Hofvettempot är det jag får ta med mig av helgens tävlingar. Då åkte jag fort. Då åkte jag som jag ska göra. Resten var bra tid på cykeln och övning med de nya hjulen i kantvinden, men det gick inte fort. Varför vet jag inte än, får analysera med coachen och se vad vi kommer fram till, men hjärtat ville inte riktigt slå så fort som jag hade hoppats på och benen var lite sura. Skönt ändå att andra tempoloppet gick bättre än det första, visar att kroppen tål en del. Njutningsfullt var också att lyssna till musiken från Zipp-hjulen. Consider me frälst!

Resan med Marina och Noah kan ni bäst läsa om i hans egen blogg som säkert uppdateras under morgondagen. Dock måste jag kort berätta om att vår roadtrip började med lite för mycket dramatik för min smak. Efter en kort matpaus i Gävlebro på väg söderut körde vi vidare på motorvägen då jag fick en otäck känsla av att något var väldigt fel. Min mobiltelefon låg inte i fickan och efter några sekunder kom jag ihåg att jag la den på taket av bilen i samband med att jag skulle spänna fast Noah i bilbarnstolen. På taket! Smart! (Det går tydligen i arv) Med hastighetsmätaren på 120 km/h var stämningen lagom munter i bilen. Vi stannade för att kolla om den ändå inte låg nånstans i bilen, så Marina ringde upp den och vi lyssnade uppmärksamhet. Jo! Den fanns med! Ringsignalen hördes svagt och vi satt kvar i bilen och försökte hitta den. Marina ringde igen och tillslut öppnade jag dörren för att titta på taket. Tro det eller ej, men den låg kvar! En dryg mil på E4:an i 120 km/h och den låg kvar. Ibland har man fru Fortuna på sin sida.