Version 4.1

Föreställ er ett tio meter högt hopptorn. Ser ni er själva där uppe nu? Bra. Sedan tar ni sats och hoppar vackert ut i luften och gör en snygg mollbergare i pikstil. Så långt allt väl. Ni rätar ut er och hoppas på att få njuta resten av vägen ner till vattnet. Fortfarande med mig? Okej, men nu händer något. Nu saktar allting ner, och det dramatiskt, ni fortsätter visserligen er färd nedåt, men det går i den långsammaste slow-motion ni kan tänka er och vattnet har till er förfäran byts ut mot en tusengradig pool med bubblande het lava och efter en timme och tolv minuters lidande gör ni ett minst sagt smärtsamt magplask.

Jag hann skriva några versioner av min blogg i huvudet på hemvägen från Falun. Den första gick någonting i stil med ovanstående, men allt eftersom ljusnade bilden något. Kanske lika bra det, någon måtta på svartmåleriet får det vara, det är ju ändå bara cykling det handlar om, eller hur? Mmm, men det är inte alltid så lätt att se saker och ting från rätt perspektiv. Efter Marina, Noah och min kära familj är det trots allt cykelsatsningen mitt lilla liv kretsar kring just nu, och då är det jobbigt med käftsmällar och efterföljande tvivel. Fredrik varnade mig som sagt tidigt för att den här helgen kunde gå åt pipsvängen på grund av träningsupplägget. Visserligen kom jag undan med hedern i behåll under lördagens tuffa linjelopp, men återhämtningen till dag två var i det närmaste obefintlig, och resultatet i min favoritdisciplin var minst sagt nedslående. 18:e plats och dryga fem minuter efter Viktor Renäng, den totala tiondeplatsen i Falun 2-dagars var en klen tröst. Det kändes lite tjockt i halsen en bit på hemresan när Marina och Noah sov i baksätet, men efter några väl valda ord från coachen insåg jag att det säkert inte är så kolsvart som det kändes idag. Det är främmande mark för mig bara, att vara så här nertränad, och därför blir jag lite osäker och självförtroendet sviktar, men förhoppningsvis blir formtoppen lika hög som jag var låg idag.