Tillbaka till buddigheten

Som vanligt efter en näve lösgodis från Coop känner jag mig lite buddig. På vägen dit tänkte jag för mig själv att nu kommer jag trilla dit igen. Det blir godis igen. Jag kommer inte kunna hålla fingrarna i styr. Marina hade beställt några stycken och ska hon unna sig så blir det ytterst svårt för mig att låta bli. Ändå försökte jag verkligen tänka mig in i hur det känns efteråt, när allt godis är uppätet, hur buddigt det blir. Jag försökte återkalla buddighetsminnena, men det var förgäves, det gick inte. Det är lite synd det där, att man inte kommer ihåg hur det känns efteråt, att det inte var så himla gott som man intalar sig innan. Före och efter är verkligen två helt olika världar. Dag och natt, ljus och mörker. Det vore fiffigt om man kunde spara buddigheten på ett minneskort och sedan plugga in det i baksidan på huvudet och bli påmind om hur det känns. Idealiskt för kritiska tillfällen som ikväll, när jag promenerade till Coop. Det hade garanterat räddat mig. Då kanske jag hade köpt en apelsin eller ett äpple istället. Sparat in några kalorier och en gnutta angst. Men inte ens en så ny människa som Noah är utrustad med kortläsare. Det dröjer väl några generationer till.