- Guuud vilka goda muffins Erika hade bakat, sa Marina från baksätet där hon och Noah höll varandra sällskap. De hade just varit och hälsat på hos nämnda kompis och minsann fått smaka fika. Vi var på väg hem och jag kunde konstatera att det var bra att jag inte hade följt med den här gången. Onödig frestelse liksom. Det går ju så fint för mig nu. Jag är nästan ren.
Vad händer då? Jo, min hustru fnissar och sträcker fram en påse med två muffins när jag sitter och kör! Jag åker inte av vägen, men det var inte långt ifrån. Vilket svek! Jag hade ju klarat mig! Nu sitter jag här hemma och sneglar på den där påsen, muffins med hallon och choklad. Mmm, en god kopp te senare ikväll och en muffins kommer sitta som en smäck. Tack Erika, men fy skäms Marina! ;-)
Livets första veteranlicens!
12 timmar sedan
3 kommentarer:
Faktiskt så bakade jag dem mycket med tanke på dig,du brukar trots allt vara ganska tacksam att bjuda på godsaker.
Släng i dig en och glöm bort det sen bara! ;-)
Å jag som bara ville vara snäll.
Klassiskt missbrukarbeteende att lägga över ansvaret på misslyckande någon annan. Tom, du behöver inte skämmas, att ta ett återfall är bara ett led i tillfrisknadet.
Skicka en kommentar