Sådär, fast bra ändå

En sådär start på veckan. Började jobbet 06.30, hade tänkt stiga upp halv sex, men nu ville det sig annorlunda. Noah, som är på bättringsvägen efter en förkylning, fick en rejäl hostattack vid halv fem, tappade nappen och blev då följaktligen lite olycklig inne i sitt rum och började gråta och ropa efter pappa och mamma. Upp ur dimman på stapplande ben, in till Noah som började säga: - "sjunga, sjunga, pappa sjunga!" medan jag desperat letade efter den försvunna nappen. Letandet kunde ha gått bättre och grabben hann vakna till ordentligt innan jag hade hittat den. Noah lite nöjdare, men långt ifrån helt nöjd. - "Sjunga... Sjunga..." Jag hade inga planer på att kraxa så tidigt på morgonen, utan satte mig istället bredvid Noah och försäkrade att jag inte skulle gå någonstans. Han lugnade sig och somnade om, så jag reste mig upp, smög ut ur rummet, stängde dörren försiktigt, men inte tillräckligt försiktigt. Gallskrik inifrån rummet, så det var bara att sätta sig på pallen intill sängen och lugna honom igen. En kvart senare, när jag tröttnat på att stirra ut i mörkret och Noah andades tungt och regelbundet provade jag igen, nu tystare, och denna gång med större framgång. Gick in i sovrummet och lade mig, sneglade på klockan och såg att jag hade tio minuter kvar tills jag skulle stiga upp.
Ja, så kan det gå, men cykelturen till jobbet var uppfriskande och enligt rapporter jag fått har morgonen där hemma gått bra, utöver ett oskyldigt kissande på mattan i Noahs rum följt av en del skrubbande av mamman. Dagislämningen gick lysande och pojken var strålande glad. Gott så.