Lerans apokalyps

Jag är ett blåbär på cyclocross. Kan i stort sett ingenting. Varken provat själv eller ens tittat på särskilt många tävlingar. Det har blivit några sporadiska försök på nätet. Idag försökte jag igen. Superprestige #3 i Gavere, Belgien, med la crême de la crême. Jag trodde hälften skulle slå ihjäl sig när starten gick. Såg livsfarligt ut.
Trots att jag jobbade hann jag se mer än vad jag gjort förut. Ursäkta språkbruket, men fy fan alltså. Överjävligt, vanvettigt och sjukt. Överjävligt jobbigt, vanvettigt grisigt och sjukt tekniskt. Det var säkert inget märkvärdigt med denna tävling, men det såg besvärligt ut. Lerigt, halt, spårigt, rötter och skit, smalt, kuperat och ja, jag kanske har varit inne på det redan, jobbigt.
Helt ärligt såg det ut som ett mjölksyrans inferno.
Ingen vila någonstans. Somliga sprang till och med i utförsbackarna för att det gick fortare. Jag hade lagt mig ner och grinat i leran på första varvet.
Och så denne Sven Nys - denne ständigt närvarande Sven Nys. Han var med hela tiden. Låg han inte i spets och mosade så lurade han konstant i bakvattnet. Tvekampen med Bart Wellens avgjorde han kliniskt och rått när motståndaren gjorde ett litet misstag på sista varvet. En nådastöt värdig en mästare. Wellens kunde bara resignerat se på när Nys ursinnigt ökade avståndet dem emellan och rullade i mål som segrare.
Jag blev imponerad den här gången. På riktigt. Nästan så jag fattar hur duktiga de är.