the (bull)shit that will kill me

Jag vågar nästan inte ta orden ur min mun, men jag känner mig fullt frisk. Nu gäller det bara att smälla på med träning tills jag fångar upp nästa bakterie med en snygg enhandslyra. De första träningspassen har inte känts bra, men vad annat är att vänta. Nu är jag inte ens låtsaselit längre, för att låna ett begrepp från en grannbloggare. Wattalen är rent ut sagt skrämmande, men jag hoppas att det delvis beror på att kroppen inte är helt återhämtad från all skit den gått igenom på sistone. Antingen är det så eller så är jag verkligen sämre än någonsin. Jag har lovat mig själv att inte bli alltför uppjagad över hur det känns. Huvudsaken är att jag tränar igen. All träning, hur den än går, gör mig bättre.
Igår kväll hade jag med mig en hallonpaj till en kompis. Han åt en bit, jag åt resten. Fan, jag har ingen som helst botten när det kommer till bakverk. Jag hade kunnat stoppa i mig en paj till, utan problem. Det är som att jag har en mage för huvudrätten och fyra magar till efterrätten. En fet sötsakskossa är vad jag är. Sötsakstjur menar jag. Bullhorn både på cykel och huvudet.