Anestesi och mindre godis

Min nattning av Noah är numera så effektiv att jag söver mig själv på kuppen. Rena rama narkosen. Marina får komma in och hämta mig när kusten är klar. Känner mig helt drogad nu. Inte ens kaffekoppen innan kunde hjälpa mig. Något säger mig att 1+1≠2 utan snarare 3 eller 4 när det gäller barn, men det är å andra sidan inget nytt utan bekräftar bara det som alla har försökt påtala den senaste tiden. Lite jobbigt är det när sådana farhågor besannas. Och då är Alve ändå bara ett spädbarn som sover 18 timmar om dygnet...
Trots det har jag lyckats träna lite grann. Glädjen har återvänt efter debaclet i Järvsö. Inga cykelturer gjorda än, men däremot ett par sköna löppass utan stress och press. 30-35 minuter får räcka så här i början. Det tar tid för min tunga kropp att vänja sig vid den nya belastningen. Löpning passar bäst in i livet just nu, då det går att klämma in en runda mellan blöjbyten och tupplurer. När vi vant oss vid det nya och hittat rutinerna ska jag öka dosen och även börja trampa igen.
Dessutom siktar jag på bättre pli vid matbordet och godisburken. Jag vägde 80 kilo i Järvsö och det är suboptimalt så det sjunger om det. Däremot vill jag skynda långsamt och det kan jag göra nu, med nio månader kvar till nästa tävlingssäsong.