Tom i bollen

Jag vet inte om det var den friska luften som gjorde mig yr, om tvåbarnschocken inte lagt sig än eller om jag bara råkade ut för en blackout, men allt stod inte rätt till med mig när vi var ute på promenad idag.
Solen sken och hela familjen var ute. Perfekt tillfälle för en pizza-picnic till lunch, så jag galloperade iväg när vi närmade oss pizzeria Marco Polo i Skönsberg. Med 50 meter kvar tog jag upp plånboken och lade Visa-kortet i höger byxficka för att ha det redo. Ner med plånboken i bakfickan igen och sen måste jag ha sprungit in i en twilight zone och blivit lobotomerad utan att jag märkte det.
Hälsade glatt på min lokala pizzabagare och gjorde beställningen, plockade Cola-Cola Zero ur kylen och en Festis till Noah. Fem minuter senare var det dags att betala. Upp med plånboken på disken och voilà, där stod jag som en fågelholk med kraschat internminne och undrade vart mitt Visa tagit vägen!
- Öh... Jag är ledsen, men... Jag har inget att betala med... Har varken kort eller kontanter...
Pizzabagaren gav mig en avmätt blick och ropade efter bossen, Marco Polo själv typ.
- Vad är problemet?
Jag drog valsen igen och han log överseende.
- Det är lugnt, vi skriver nota och du betalar nästa gång, inga problem, min vän.
- Tack, vad schysst, jag kommer ner med pengarna senare idag.
Ute suckar Marina när hon får höra vad jag håller på med.
- Men jag har ju pengar, du kan ta mitt kort.
Lysande! Jag rusar tillbaka och viftar stolt med frugans Visa. Kolla!
- Min fru hade med sig sitt kort, som tur var.
Vi mumsar på pizzan tillsammans nära en lekpark och jag förklarar för Marina att jag verkligen inte kan förstå var mitt Visa är någonstans. Vi är överens om att jag får spärra det om vi inte hittar det hemma.
Väl tillbaka på hemmaplan sticker jag av en slump ner handen i högerfickan på shortsen igen och tar upp mitt Visa. Jag glor på kortet som ett får och bräker sedan till Marina som får sig ett gott skratt.