Familjen löper amok

Kärnfamiljsharmonin låter vänta på sig. Det stilla lugn som rådde när vi var tre har utbytts till ett smärre kaos. Det är helt enkelt lite dårhus över familjen Wieselblad dessa dagar. Vi går mest och skaver på varandra just nu. Övergången från tre till fyra är allt annat än smärtfri. Den dagliga kampen sätter sina spår i oss alla. Vi är inte riktigt oss själva. Läget är en smula labilt och ingen av oss går helt säker. Har jag förresten presenterat familjemedlemmarna ordentligt?

Här har vi nykomlingen Alve, alias Chuckie, den Onda dockan. Han blev fly förbannad när jag lade honom på mage och försökte hitta batterifacket på ryggen idag. Hittade inget. Snillrik rackare. Slug och fullständigt opålitlig.

Bildskön och förtrollande, men låt er inte luras. Noah, alias Damien, kan sätta vilka planer som helst i verket. 3-årstrotsen är bevis nog för ursprunget, jag behöver inte leta efter några siffror i hans hårbotten.

Låt mig presentera mig själv, alias Jack Torrance. Blicken blir stirrigare för varje dag som går och saliven rinner snart för fulla muggar. Nåde den som stör mig i bloggandet.

Och så slutligen Marina De Mornay, den urflippade och galna handen som gungar hela den Wieselbladska vaggan.

Kommer jag gå samma öde till mötes som Jack? Jag hoppas inte. Men nog vore det spännande med en gastkramande grande finale på Norra berget i vinter? En söndagsutflykt i vinterskrud med fru och barn som spårar ur.