Konsten att... vila.

Triathleten Clas Björling skrev några kloka rader om vila och återhämtning på sin hemsida nyligen. Hur viktig den är och hur rädda vi kan vara för den. För det är vi, eller hur? Vila är för många den svåraste delen av träningen. Att våga vila tillräckligt. Vi behöver inte många dagar off förrän det börjar klia i kroppen igen. Nu räcker det. Nu är jag redo för hårdkörning igen. Och så drar man på, mer eller mindre sliten beroende på hur kroppen orkat återhämta sig från förra perioden. Det är svårt att lita på vilan och dess gottgörande. Det är så lätt att börja lite för tidigt. Och skjuta tröttheten framför sig, som Clas skriver. Men Joe Friel har säkerligen rätt i sitt senaste blogginlägg:

"I can only tell you that you will never achieve a really high level of fitness until you learn to accept low levels of fitness. As with many things in life, the lower your lows, the higher your highs."

Frustrerande läsning för träningsnarkomaner, men belöningen är förmodligen värd besväret. Jag känner personligen att jag just nu har svårt att släppa taget och vila fullständigt. Släppa årorna, lägga mig ner i roddbåten, stirra upp på himlen och bara flyta med strömmen ett tag. När någon eller några dagar har gått så blir det gärna att jag sätter mig på cykeln, drar på mig löparskorna eller styrketränar, för att jag inte vill halka efter. Och detta trots att vi genomgår en tvåbarnschock av rang och har häcken full mer eller mindre hela tiden. Inte riktigt klokt. Men det visar hur svårt det är, att vila. Att jag till och med nu känner det där behovet av att upprätthålla en anständig nivå. Fan, kroppen skulle må skitbra av total systemvila ett tag. Det är jag säker på. Men jag är inte säker på att jag klarar av det.