Ett svårläkt skidsår

Det gör lika ont varje gång såret rivs upp och det är ungefär samma tid på året det brukar ske. Jag plåstrar om det så gott jag kan på vårvintern, men det hinner aldrig läka helt och hållet över sommaren och hösten. I dag slets det upp igen och den här gången var det Andreas Svanebo som strödde salt i det. Jag är helt säker på att jag inte är ensam om det här såret. Det finns fler. Många fler. Hela den svenska idrottssjälen sjunger klagosånger om smärtan från det här såret. Per Elofsson-såret. Det som aldrig läker. Såret som aldrig vill sluta vara. Skulle det mot förmodan någonsin läka kommer ändå ärret bli så pass stort och fult att vi påminns om smärtan om och om igen.
Björn Borgs och Gunde Svans karriärer kände vi alla till mans att de avslutades på gränsen till i förtid. Båda legenderna stod på toppen av sin förmåga i sju år. Borg från det att han vann Franska Öppna som 18-åring 1974 till segern i samma turnering i finalen mot Ivan Lendl 1981. Mästerlige Gunde Svan inledde sitt triumftåg i stora mästerskap under Sarajevo-OS 1984 och avrundade med en gastkramande kamp på den klassiska 3-milen i Val di Fiemme 1991 där han slutligen besegrade Vladimir Smirnov och Vegard Ulvang. Vackrast var kanske ändå glädjescenerna efter 50 km fri stil då han såg ut som världens lyckligaste silvermedaljör efter kompisen Torgny Mogrens första efterlängtade guld.
Björn Borg och Gunde Svan kunde ha fortsatt ett tag till och hävdat sig mot de bästa i världen, men gjorde förstås rätt i att sluta på topp. Det fick aldrig Per Elofsson ens chansen att göra. En av tidernas mest talangfulla skidåkare hade egentligen bara en enda säsong då han stod på toppen av sin förmåga. Det var 2000/2001 då han vann världscupen totalt, inkluderat 5-milen i Holmenkollen, men först och främst de två VM-gulden i Lahtis.
Fan, Elofsson är bara 32 år i dag. Det är svårt att smälta att han lika gärna kunde ha huserat och dominerat skidvärlden lika överlägset nu som då. Jag kommer aldrig sluta älta vad som gick snett inför OS i Salt Lake City 2002. En mördande ambition kombinerat med en träningsvilja av stål gjorde att sonen från Röbäck sänkte sig själv. En kropp som redan låg på gränsen för vad den orkade pressades ännu hårdare och ännu hårdare. Kulhålen från de ideliga träningssalvorna kanske inte gjorde sig kännbara direkt, men vi blev alla med Elofsson varse att de var för många. Han hämtade sig aldrig. Det gick inte. Omöjligt. Utbränd ända ner på cellnivå. Det är bara idrott, jag vet, men det är ändå bittert, att det inte gick att stoppa i tid. Hans korta karriär är om något ett bevis för hur viktig återhämtning och vila är som en del av träningen.
Ännu en skidsäsong är på väg och det onda gör sig påmint igen. Bara att svälja hårt och försöka se framåt, leta efter nya talanger och blivande skidkungar. Och hålla tummarna för att Charlotte Kalla lär sig av föregående mästares misstag.
Sveriges television satsar som vanligt hårt på proffsiga sändningar, vilket är kul. Emelie Öhrstig har plockats in som ny expert, men även Elofsson ska finnas med och delge sina kunskaper till tittarna, och kanske berätta mer om vad som hände den där ödesdigra säsongen för så länge sedan. Eller ska vi försöka dra ett streck över eländet en gång för alla och glömma skiten?
Jag vet inte om jag kan.