Jag har två stafetter som jag rankar som i särklass jävligast. Båda två utspelade sig i Val di Fiemme, den ena 1991 och den andra 2003. Jörgen Brinks brutalväggning var chockartad på sista sträckan 2003, men jag kan ändå förlåta honom för den. Han gjorde sitt bästa, men det sprack tyvärr, på det mest spektakulära sätt man kan tänka sig.
Thomas Erikssons insats 1991 å andra sidan, var av en helt annan karaktär. Det enda han hade till uppgift som startman var att hålla reda på Norges relativt anonyme Öyvind Skaanes. Vad händer? Jo, Skaanes rycker ifrån fältet tidigt och ingen tar det på allvar. Sekunderna tickar iväg och lagen bakom Norge tycks drabbas av någon sorts mental kollaps, inkluderat svenske Eriksson, vars insats jag närmast betecknar som bekvämt, nonchalant och på gränsen till landsförräderi. På de återstående sträckorna hade vi Majbäck, Svan och Mogren, alla i toppform, men inte förmögna att gå ikapp Norges Langli, Ulvang och Dählie. Obeskrivligt surt och inget jag har hämtat mig ifrån än. Ja, jag är en bitter liten man.
Thomas "Oljan" (seg som olja?) Eriksson var ingen skidåkare jag tog till mitt hjärta. Sensationell guldmedaljör på 3-milen i Oslo 1982 förvisso, men på nytt ett klantarsel när VM-stafetten i Seefeld avgjordes 1985. Fick gå ut i ledning efter en stark sträcka av Wassberg på andra, men ramlade sedan två gånger och växlade som femte man till Gunde Svan som bara nådde bronset. Enligt Wikipedia sade Svan till SVT efter loppet: "Att ramla en gång må vara hänt men att göra det två gånger är oförlåtligt. Nu fick vi nöja oss med snusbrun medalj."
6 kommentarer:
Norrmännen var lika överlägsna som Gewiss Bianch var våren -94
Berzin var ren som snö! ;)
Har ni vinter däruppe?
Grymt citat av Svan.
Som Umeåbo var jag påväg mot himmelriket -93 då två st från stan skulle föra Sverige till guld. Sedan vet alla vad som hände. Minst sagt bittert...
2003 såklart...
Det vita giftet har visat sig, men smält bort, lyckligtvis.
Skicka en kommentar