Det här är nästan omöjligt att skriva om. Ja, jag vet. Det är svårt att ta in bilden. Ögonen ser någonting, men hjärnan vill inte registrera vad. Jag tittar. Jag blinkar. Jag tittar igen. Jag sväljer. Hårt. Hjärtat stannar till för att i nästa stund slå dubbelt. Det känns som om hela världen faller samman. Världen som jag känner den. Världen som jag kände den. För jag vet inte om den någonsin blir likadan igen.
Det är en pannkaka. En vackert gyllenbrun och i det närmaste perfekt gräddad pannkaka. I EN SOPKORG!!!!!????
Jag tittar åt sidan. Jag gapar. Jag får ögonkontakt med min fru. Vi har varit gifta i fem år. Vi har känt varandra dubbelt så länge. Jag vet inte om jag får ur mig några ord. Läpparna rör sig, men orden stockar sig.
- "Jaha, jag trodde inte du ville ha den. Det blev en kvar efter lunchen."
Hon trodde inte jag ville ha den.
Hon trodde inte jag ville ha den.
Jag trodde att hon kände mig. Vi har gått igenom mycket tillsammans, min fru och jag. Både glädje och sorg och svåra stunder. Men det här. En kris av nästan ofattbara proportioner. På något sätt måste vi kunna ta oss igenom detta. Jag måste kunna se henne i ögonen utan att varje gång se en pannkaka i en papperskorg.
Men som Reinhold Niebuhr en gång sa: "Förlåtelse är den yttersta formen av kärlek."
Jag vet inte om jag någonsin kommer att glömma, men jag förlåter dig, Marina.
7 kommentarer:
Oj.
Upp som en sol och ner som en pannkaka. Det här var det värsta jag läst på hela internet.
/J
*asg* Trodde först det varit du som tagit din satsning till en helt ny ofattbar nivå, tydligen kände jag dig inte bättre :-/
Såg förresten att de sålde 2 pepparkaksdegar för 5kr här, det du ;-)
Peter, riv inte upp nya sår, snälla.
Moouhahaha!
Lång läketid? ;-)
Du anar inte.
Det där var inte att leka med. Med tanke på vad du nyss har gått genom skall jag i andakt och med vördnad äta min utlovade pannkaksfrukost på Söndag.
/Tony
Skicka en kommentar