Det var vackert att se Cancellara flyga iväg med dryga fyra mil kvar av Flandern runt. Det var modigt. Kanske övermodigt. Pressen och konkurrenterna har höjt honom till skyarna den gångna veckan. Det har säkert varit svårt att låta bli att sola sig i glansen och tro på de stora orden. Inte blev det lättare att hålla igen när antagonisten Tom Boonen attackerade och sedan inte kunde följa Schweizarens efterföljande tempoökning.
Men likt Ikaros visade det sig att han flög för nära solen. Vingarna smälte och klungan kom ikapp. Den oslagbare var plötsligt mänsklig. De på förhand slagna fick nya krafter. Ändå var det nära att Cancellara vann. Otroligt nog. Han och Chavanel var starkast för dagen, men Nuyens smög med i bakvattnet och höll sig påpassligt framme när det hela skulle avgöras.
På tisdag går anmälningstiden till Östgötaloppet ut. Jag kommer att låta den gå ut. Jag har inte tinat upp efter vintern och jag har inte cyklat i en regelrätt klunga på snart tre år. Några veckor till vill jag allt ge mig själv innan jag drar på mig en nummerlapp igen.
Blev lite träning idag
14 timmar sedan
2 kommentarer:
Var det 3 år sedan vi låg i samma utbrytning i Sandviken? Shit vad tiden går...
Tiden går fort när man har barn!
Skicka en kommentar