Med 700 meter kvar kunde jag se ljuset. Långt borta i mörkrets tunnel. Jag omfamnade det. Gav mig hän.
Ja. Ta mig. Ta mig härifrån. Jag orkar inte mer. Jag kan inte. Jag vill inte. Benen bär mig inte. Det snurrar. Det svartnar.
Det var ett kritiskt skede under min 20 minuter långa premiärjogg. Med en kilometertid på cirka 6-7 minuter hade jag gapat efter mycket, och som det verkade, mist hela stycket. Jag trodde inte jag skulle ta mig hem. Musklerna skrek i ren panik och nervsystemet närmade sig en total härdsmälta.
Målen blev mycket kortsiktiga. I töcknet letade jag gatuskyltar, kände igen dem, betade av dem, en efter en. 20 meter. 30 meter. 10 meter. Det kanske skulle gå.
Det gick. Men det var på håret.
Det blir alltid samma tragikomiska skräckupplevelse varje gång jag ska återuppta löpningen. Eller joggningen, rättare sagt. Det ultimata grenspecifika aha-uppvaknandet. Osäkert om pulsen var över 100 i kväll. Hjärtat var på semester när övriga kroppen hade dödsångest.
Jag längtar redan till nästa gång.
1 kommentar:
Vad jag känner igen detta, jag har planerat att börja springa, men skjuter upp det hela tiden då jag vet vilken pina det är för cykelanpassade muskler. Men jag lovar, om två veckor då skall jag börja, kanske.
Skicka en kommentar