Känslan, den magiska

Marcus frågade mig på ART-festen i går kväll vad som driver mig, varför jag tränar, vilka mål jag har. Det är en bra fråga, och jag funderade på det själv ganska nyligen, nere i källaren, på trainern. Bono sjöng I still haven't found what I'm looking for och jag tänkte att jag också letade efter något. Men vad är det jag letar efter? Vad är det som får mig att gå ner till källaren vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år och trots allt träna rätt så hårt och plåga mig själv?
Egentligen har allt sin upprinnelse i den där eftermiddagen i Huskvarna den 17 juni 2005. Eftermiddagen då jag kunde se mig själv cykla ovanifrån. Jag kunde kliva ur min egen kropp och betrakta mig själv när jag cyklade. Den skötte allt så bra ändå. Den behövde inte min hjälp. Autopiloten var på.
Det var mitt första elit-SM och det var magiskt. Jag var fyra halvvägs, bara en sekund efter Viktor Renäng, sedermera guldmedaljör. Jag kan bli tjock i halsen när jag tänker tillbaka på den där känslan. Visserligen försvann magin med drygt en mil kvar och jag blev tvungen att återvända till mig själv för att kunna ta mig i mål, men det spelade ingen roll. Jag hade fått smaka på den där känslan.
Och har du väl fått smaka på den en gång vill du smaka på den igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer hitta den igen, men det är i alla fall den jag tänker på när syran och smärtan skriker i benen. Det handlar inte om wattsiffror, resultat eller rekordtider. Det handlar om känslan.