På kant med morgonen

Det var inte så att jag reciterade poesi i morse direkt. Borde ha förstått att vindflöjeln inte pekade åt mitt håll när min gamla Samsungmobil väckte mig 05:55 och påstod att det var lördag. Lördag, tänkte jag, vad skönt. Bara att somna om igen då. Följande minut klarnade dock tankarna och jag kunde inte göra annat än att stiga upp och bita i verkligheten.
Möttes av trött mamma och tjatig Alve i TV-soffan. De hade varit uppe en god stund redan. Frukost till tonerna av tvååringens trotsteater på köksgolvet.
Skridskopremiär på dagis för Noah ställdes in på grund av att hans gamla hjälm inte längre passade och jag inte fick gallret fastskruvat på den större. Ägnade en halvtimme åt futila försök att lyckas med det. Och jag försökte verkligen. Så gott jag nu kunde. Jag lovar.
Vi hittade ingen fleecetröja till Noah när vi skulle åka. En kall morgon som denna kändes det inte bra. Jag gav upp hoppet om att hitta en och mötte Marinas stressade frågor med nonchalant sarkasm. Bidrog liksom inte till att vända på steken utan kastade några till vedträn på elden. Bra där.
Sedan möttes vi av istäckta bilrutor ute. Skraporna från ifjol var naturligtvis lika slöa som mitt mentala tillstånd just då. Ägnade några håglösa minuter åt en framtid med fri sikt och körde sedan ensam till jobbet. Marina lämnade barnen på dagis.
Jag glömde att jag satt i Opeln, hur nu fan det är möjligt, och parkerade där jag brukar med Focusen. Eftersom den saknar det tillstånd om gratis parkering för miljöfordon som Forden har hoppades jag att automaten i alla fall skulle acceptera kort. Självklart inte. In i bilen igen, ut i morgontrafiken och en vända till Sporthallsbadet där jag slutligen kunde finna ro, både för bilen och själen.