You shall not pass!

Jag gjorde det fatala misstaget att somna inne hos Alve igen. Näst intill mord på träningslusten det. Stapplade som i ett töcken ner i källaren och bytte om, öppnade källarfönstret så mycket som möjligt och satte mig gäspandes på cykeln och såg benen trampa i slow-motion. De sov fortfarande. Som stockar. Ögonen klippte några gånger till tonerna av Kent, för att sedan, helt utan förvarning, bytas ut till en kombination av...

Ja, föreställ er en mix av dessa tre soundtracks!



In genom källarfönstret kryper nämligen Honmonstret in!!! Ni vet, den där gigantiska jättespindeln i Tolkiens Sagan om de två tornen. Nu överdriver han, hör jag hur ni tänker. Honmonstret är ju bara fiktion. Det trodde jag också! Och jag begriper inte ens hur hon kom in genom det lilla källarfönstret. Hon är ju jättelik!

Jag kände mig så otroligt hjälplös. Sömndrucken och iklädd cykelbyxor klickade jag panikslagen ur pedalerna och kastade mig åt sidan när hon anföll första gången. Snacka om att det var mer än byxsalva i brallan nu! Till skillnad från Sam, som hade både Sting och Eärendils ljus till sin hjälp...

... fick jag nöja mig med en ihoprullad tidning!

Med hopplösa odds emot mig inledde jag en kamp på liv och död i källaren, som nu förvandlats till Honmonstrets håla. I vad som kändes som eoner av tid brottades vi och åsamkade varandra skada som bara de värsta fyror kan göra. När jag trodde att allt hopp var ute och hon var redo att stöta gadden i mig förstod jag plötsligt vad hon var ute efter. Det var inte mig hon ville ha. Hennes äckliga, glansiga blick åtrådde något annat. Det var CompuTrainern så klart! Med förnyade krafter slog jag tidningsrullen i det kalla och nerblodade källargolvet likt Gandalf i Moria och kunde besegra Honmonstret med några sista ursinniga slag.



Ganska adrenalinstinn kunde jag sedan avverka första tjugan på 330 watt utan några större problem, medan andra blev en riktigt seg historia. Två tjugor är ju alltid två tjugor.