En ny gryning

En ny dag gryr. Jag böjer mig ner och känner på gräset och daggen. Jag kisar mot solen. Tar ett djupt andetag. Låter den friska morgonluften fylla lungorna. En korts stunds kontemplation. Dörren är öppen och jag kan höra mina söner i huset. Jag ler för mig själv. Sen går jag in till dem och kollar att de fått på sig kläderna, tar med ryggsäckarna och låser. Och iväg.
Livet. I ständig rörelse. Framåt, framåt, framåt. Bara att följa med. Det går inte att hålla emot. Vi kan spjärna. Försöka. Sakta ner. Gräva ner hälarna i marken. Men det är tröttsamt. Att kämpa. Vi får finna oss i att det bär iväg igen.
Jag har trampat på en välbekant stig i många år nu. Lärt mig var det svänger extra mycket. Var rötterna ligger. Var lösgruset lurar. Ändå har jag snavat, slirat och snubblat. Och ramlat. Det går så fort. Det är svårt att hinna med och reflektera. Jag borstar av mig så gott det går, plåstrar om såren och fortsätter.
I dag står jag inför ett nytt skogsbryn. Ett jag aldrig sett förut. Det finns ingen stig framför mig. Jag måste trampa upp en ny. Terrängen är obanad och jag får lita till min egen inre kompass. Jag håller mina pojkar i varsin hand och känner hur hjärtat värker bara av att se dem. Världens vackraste. Vi trycker varandras händer tre gånger i rad. Hårt. Vi vet vad det betyder. Kärlekens morsekod.
Cykla kommer jag alltid göra. Och nästan alltid fort. Det är det bästa jag vet. Ända sedan jag var liten. Det är också kärlek. Men precis som med livet i övrigt känner jag att jag kommit till en punkt där jag måste göra något nytt. Blåsa liv i mig. Testa nya gränser. Lära mig nya saker. Utmana mig själv. Söka det okända.
Och kanske hitta mig själv igen. I elementen. De fyra.
I vattnet.
I vinden.
På marken.
Och med elden. Inuti mig.