måndag, februari 09, 2015

Tänk efter före



Luften är frisk. Solnedgången är vacker. Kylan biter i kinderna. Löpsteget är lätt. Allt känns bra.
Allt.
Tankar kommer och går. Skornas rytm mot vägen består. Tempot kanske till och med ökar.
Så plötsligt händer något. 
Inget dramatiskt. Bara en känning. Någonstans.
Ja. Visst känns det?
Du springer vidare. Känner det. Ignorerar det. Eller tänker kanske lite på det. 
Var känns det? Exakt?
En bit under höger knä. På insidan. Du springer vidare.
Det går nog över.
Det känns ju knappt.
Nej, nu känner du ingenting längre.
Så. Vad bra. 
Kroppen är konstig ibland, tänker du.
Ett skrämselskott bara.
Du är nöjd med passet. Antecknar i träningsdagboken. Glömmer smärtan. Eller väljer bort den. Det hände inte.
Nästa löprunda.
Den kommer tidigare nu. Känningen. För det är ju ingen smärta.
Nej, det gör inte ont.
Och då är det väl ingen fara?
Aj.
Nu gjorde det faktiskt lite ont. Men bara lite.
Puh.
Gud vad skönt. 
Det går över den här gången också.
Du springer vidare. Stark och driven. Målen hägrar.
Nya anteckningar.
En god natts sömn.
Men morgonen oroar. Känningen är där. Igen.
Smärtan.
Du måste halta lite nedför trappan.
Ja, du är skadad nu.
Du måste vila.
Längre än du hade behövt om du lyssnat på kroppen första gången.

Emil Jönsson säger i SVT:s "Sveriges skidhjältar" att man ständigt hittar nya gränser för vad kroppen klarar av. Det går att träna lite hårdare. Lite mer. Det går.
Ja, det går. Det är så vi många gånger utvecklas. Men det är också så vi många gånger kliver över kanten. Det är alldeles för få som talar om att det finns andra gränser som är ännu svårare att flytta fram. Mentala gränser för att våga vila. Våga stanna kvar där man är. Nöja sig med något som fungerar. Inse att samma träning inte alltid ger samma resultat. 
Ibland är till och med mindre bättre. Backa några steg när det känns som bäst. Bara några. Bromsa in. Bara en aning. För du kan vara väldigt nära gränsen. Knivseggen. 
Där det brister. 
Där det går av.
Aj.

Men jag vet. Det är svårt. Otroligt svårt. För det är ju så kul när det känns bra. 
Bara lite mer. 
Bara lite till...

2 kommentarer:

Samuel sa...

Ja jäkligt svårt det där, känns som en ständig balansgång på en väldigt slak lina.. Det kloka är oftast att vila lite extra ibland, men är ju så svårt att vara klok..

Cykelkatten sa...

Så rätt, och så himla svårt det där.