Ett lätt beslut

Att avanmäla mig från Kalmar Ironman.
När det kom till kritan.
Det som en gång var ett hägrande, roligt, inspirerande mål i horisonten blev under vårvintern och våren mer en flodvåg av stress och prestationskrav. Det roliga blev oroligt.
En skada som inte blev bra. En form som aldrig fick byggas upp. En målsättning som fick revideras till något jag inte längre motiverades av.
Den berömda helheten går inte ihop. Stress till en viss gräns är bra. Stress över den gränsen är inte bra. När den går ut över mer än träning. När den går ut över barn och jobb. När den går ut över ens humör och tillförsikt.
I samma ögonblick jag tog beslutet blev jag gladare. Rehabiliteringsträningen blev roligare. Ett välbehövligt lugn infann sig. Jag ville se framåt igen. Till vad jag egentligen vill åstadkomma. Något jag inte har en ärlig chans till att träna mig inför till Kalmar.
Det kommer fler chanser.

Rehabilitering och paranoia

Det har hunnit rinna lite vatten under broarna. Hög tid för en uppdatering, känner jag. Efter en lovande inledning på vinterträningen med stadiga förbättringar på alla fronter högg jag i sten i slutet av februari. En marginell känning i höger ljumske vid löpning utvecklade sig till en regelrätt skada och överansträngning, efter några pass urbota dum löpning med huvudet under armen.
Ambition förblindar, och så vidare.

Sex veckor senare. Rehabilitering pågår. Både cykling och löpning har varit mer eller mindre totalt frånvarande i mars. Fokus har legat på styrketräning och simning. I dag lätt löpning i fyra kilometer. Känns det? Gör det ont? Varje steg en studie i paranoia.

Den halva Ironman som väntar på Mallorca den sjunde maj, alltså bara en dryg månad bort, är inte längre den givna formtestaren som jag hade hoppats den skulle vara. Nu är jag bara glad om jag kan fortsätta rehabilitera ljumsken och få den att hålla för löpning.

Jaguarverken har levererat nya Trinityn i god tid och Graeme på Sportson i Birsta är en ovärderlig hjälp i arbetet med att montera cykeln och sedan hitta rätt sittställning. En bikefit härom dagen resulterade i att vi höjer sadeln med hela 1,5 centimeter. Det är som att låta fötterna sträcka sig till Mars i stället för månen i våra kretsar. En astronomisk skillnad. Den initiala känslan är en av optimism. Kanske att jag stängt in några watt med för låg sadel tidigare.

I stormens öga

Plötsligt klev jag bara in i mittpunkten. Rakt in i stormens öga. Vinden bedarrade. Alla tankar, alla funderingar, all frustration från den senaste tiden bara skingrades.

Det blev tyst. Det blev stilla. Och i den stillheten hörde jag viskningar. Knappt hörbara, men ändå tillräckligt tydliga för att jag inte skulle höra fel.

Det är nu ungefär tio år sedan jag var som bäst. Säsongerna 2005-2007 står i särklass formmässigt. Jag tränade med en sällsynt hunger och ambition. Jag tränade strukturerat. Jag tränade med mina mått relativt mycket. Det fanns volym. Det fanns mängd. Det fanns kontinuitet.

De senaste åren har motorns volym sakta, men säkert minskat. Med hjälp av hög intensitet och intervallbaserad träning har jag lyckats bibehålla en hyfsad nivå, men turboaggregaten har haft mindre och mindre att jobba med (ursäkta mina haltande motorliknelser), och jag har presterat sämre och sämre.

Prestandan är helt enkelt inte vad den en gång varit. Med stigande ålder får man självklart acceptera en viss försämring, men jag vet att sommarens resultat i Kalmar inte är i närheten av vad jag är kapabel till.

Därför lämnar jag nu intervallträsket bakom mig ett tag. Ett bra tag. Jag skruvar ner tempot. Jag klättrar ner från den rangliga stegen och står på marken i stället. Går ner på knä till och med. Skruvar isär motorn. River huset. Börjar om från början. Bygger grunden. Tegelsten för tegelsten.

Solnedgång i Fagervik

Den är bra fin ibland, hösten. Det blir lite kyligare, skarpare och vackrare. Fagerviksstranden är en fröjd att springa längs. Timrå kommun kunde dock gärna få investera i belysning för att lysa upp och förlänga möjligheten att vistas där på kvällarna det kommande halvåret. Det kostar en slant förstås, men det vore det värt.
Lätt joggingtur i går. Jag sprang riktigt långsamt, men försökte jobba på teknik och rytm ändå. Såg till att hålla stegfrekvensen uppe trots den lägre farten. Bitvis promenerade jag. Tänker att det kan vara bra att mixa upp löpningen med korta avbrott ibland, för att vänja mig vid att ibland gå genom vätskekontroller på tävling och sedan springa igen.
Sebastian Kienle gjorde ju det i ledning i Kona i fjol. Och den behöll han ju. Världsmästare i Ironman. Det är snart dags igen förresten. 10 oktober på Hawaii. De flesta är redan där nu. Acklimatiserar sig i värmen. Alnö Race Teams egen Tomas Edström bland annat. Det ska bli spännande att följa hans och proffsens framfart.
En annan kul sak som händer i samband med VM i Ironman är Giants presentation av nya tempo- och triathloncykeln Trinity. Min gamla är såld och en ny är beställd, så jag har goda skäl för min nyfikenhet.

Höst...

... och tid för lättare träning och lugna tankar inför nästa säsong. Inget konkretiserat ännu. Inget nedskrivet på papper. Varken i digital eller fysisk form. Pusselbitarna ligger utspridda. Kanske något närmare varandra än för några veckor sedan, men ännu inte sammanfogade. Livet och träningspusslet. Hur varvar jag veckorna med barnen och utan barnen? Hur hittar jag balansen? Progressionen? Hur mycket ska jag simma? Vilka träningspass ska utgöra grunden i cyklingen? Hur håller jag mig skadefri i löpningen? Våga ta det lugnt. Riktigt lugnt. För att kunna ta i ordentligt och prestera bra i nyckelpass och få bästa möjliga resultat av mina träningstimmar. Styrka och uthållighet. Nutrition och vila.

Att gå från cykling till triathlon

Är det någon där ute som har erfarenhet av att gå från att vara tävlingscyklist till att bli triathlet? Hur har ni klarat övergången i termer av försämrad eller rent av förbättrad cykelform? Går det över huvud taget att komma i närheten av "ren" cykelform när man tvingar kroppen att simma och springa? Är det bara att acceptera att en kompromiss måste till stånd? Triathlon handlar ju trots allt inte om tre isolerade idrottsgrenar; simning, cykling, löpning. Det handlar om att kunna sim-cykla-springa så snabbt som möjligt.
Jag ska villigt erkänna att jag är frustrerad över min nuvarande cykelform. Visserligen har jag ett sabbatsår bakom mig 2014 och ett högst ostrukturerat träningsupplägg 2015, men jag har ändå funnit det otroligt svårt att komma ens i närheten av mitt gamla tryck på pedalerna.
Jag har tagit det väldigt lugnt efter Kalmar. Det har behövts. Batterierna blev bra urladdade efter den där långa dagen. Nu börjar jag sakta komma igång igen, men det handlar mer om tankeverksamhet inför 2016 än ren träning. Jag ska köra Kalmar igen, och Mallorca 70.3 i maj. Två otroligt roliga mål att se fram emot och som sporrar till en bättre ansats och smartare upplägg.
Men det kräver sannerligen att jag tänker igenom det hela noga. Om jag vill få ut så mycket som möjligt av livet och träningen fram tills dess.

Kalmar Ironman 2015 race report

Dagen var så lång och intrycken var så många. Jag vet inte var jag ska börja. Några minuter efter klockan sju på morgonen lördagen den 15 augusti klev jag i vattnet och påbörjade mina långa färd mot att bli en Ironman och genomföra mitt livs första triathlon, men först några ord om nedräkningen dagarna innan.

Jag var och blev aldrig riktigt nervös. Inte ens vid starten. Jag vet inte varför. Jag var bara lugn och fokuserad. Det var lite skönt att slippa fjärilarna i magen den här gången. Möjligen berodde det på att jag inte visste vad som väntade och att jag inte hade något bestämt mål uppsatt. Det skulle handla mer om upplevelse än prestation.Jag bodde på Scandic med mina föräldrar. Mitt eviga och bästa supportteam. Outtröttliga och stöttande i ur och skur. Kompis och flerfaldig Ironwoman Sara dök upp dagen därpå. Det var skönt. Erfarenhet, energi och leenden i ett.
Inte mycket till träning de sista dagarna. Sprang ett sista relativt hårt löppass på vägen ner till Kalmar på onsdagen. Fyra stycken kilometer-intervaller i 3:30-fart. Nej, jag är inte särskilt snabb, men benen kändes bra och det lovade gott. Annars kollade jag bara igenom cykeln, funderade mycket på energiintaget och hur jag bäst skulle lösa det under de 18 milen på sadeln.

På fredag morgon klockan sju åkte jag och Sara ner till Vågbrytarbadet i Kalmar för att simma delar av banan. Vi träffade Pia, som också tävlar för Alnö Race Team, och gjorde gemensam sak. Vattnet kändes bra, men vågorna gick högre än vad jag simmat i förut och det tog en stund att vänja sig. Något jag inte blev van med under morgonsimningen var alla maneter. Mindre angenäma bekantskaper.
Senare på dagen checkade vi in våra cyklar och påsar för cykel och löpning på fredagen. Jag försökte packa så lite som möjligt för att slippa strul och onödiga funderingar vid växlingarna. Tänkte först ha hjälmen i cykelpåsen, men bestämde mig i sista stund för att ha den väntandes på styret. Det fungerade bra.

Jag joggade lätt nära hotellet och gjorde några fartökningar för att väcka liv i benen. Nattsömnen fick med tvekan godkänt, då jag vaknade halv tre och inte kunde somna om. Alarmet ljöd en timme senare. Frukost på Scandic och stämningen bland de tidigt uppstigna var aningen tryckt. Koncentration och tankar på dagen, samlade i en matsal.

Någon timme senare var vi på plats. Sista koll av cykeln i växlingsområdet, utrusta den med vätska och energi för dagen. Några korrigeringar av påsarnas innehåll. I hamnen blåste det ostligt och jag noterade vita gäss på vågtopparna längre ut. Insåg att det skulle vara ännu högre vågor än föregående morgon.
Eliten iväg 06:55 och sedan en rullande start för alla andra från klockan 07:00. Vi fick seeda oss själva och jag ställde mig i kön mitt emellan 1:10 och 1:20. Roine och Pia från ART gjorde samma seedning och vi promenerade sakta mot startrampen medan speaker och publik manade fram alla tävlande.

Ner i vattnet och iväg. Jag hade aldrig simmat tillsammans med andra i öppet vatten förut. Knappt simmat med andra i bassäng heller. Bara legat sist i ledet på Himlabadet några gånger.
Det här var... någonting... helt... annat.
Efter två minuter begrep jag inte hur jag skulle ta mig i mål. Det kändes som att jag inte tog mig någonstans i gröten av vågor och medtävlare. Varvade crawl med bröstsim för att få en uppfattning om vart jag skulle ta vägen.

Jag antar att två minuter blev fem minuter, som blev tio minuter och sedan en passerad första boj längs den 3,8 kilometer långa tävlingsbanan. Sväng vänster och sedan en lång raka fram till två näraliggande bojar för att sedan vända tillbaka nästan hela vägen. Jag svalde en hel del vatten och kom rejält ur kurs när vi vände, precis som många andra. Trots att jag tidigt insåg att många simmade fel kunde jag inte göra någonting åt det. Jag låg på fel sida av fältet och hade varit tvungen att korsa 10-15 stycken för att korrigera tidigare. Det fanns inte med på kartan. Jag hade fullt upp med att brottas med vågorna ändå. Vid varje boj var det trångt. Händer som drog i fötterna. En hand som tryckte ner över ryggen. Bröstsimssparkar till höger och vänster.
Till slut kunde jag vända in mot hamnen och simma längs med sidan, under några broar och vidare mot mål. Maneterna tittade på under oss och undrade säkert vad vi höll på med. Jo, jag vet att de saknar både ögon och hjärna, men ändå.

Markerade simbanan i rött. Min något desorienterade väg i svart. Tid 1:19:59.

Jag kom upp på stapplande ben och letade reda på min blå cykelpåse. I tältet för ombyte rådde febril aktivitet. Jag satte mig ner på en bänk, drack två deciliter resorb och fick av mig våtdräkten. I med några bars i ryggfickorna, på med cykelskorna och ut till cykeln.
Jag blåste förbi jag vet inte hur många cyklister på vägen ut från Kalmar och upp över Ölandsbron i motvinden. Försökte ta det lugnt, men det var inte helt lätt med 700 tävlande framför mig efter 1:20 på simningen.
Med mina mått mätt har jag bara kattklös i cyklingen just nu. Jamade mig fram efter bästa förmåga, men saknade watt för att kunna göra ordentlig skillnad i den långa stunder hårda kantvinden. Jag hittade relativt snabba cyklister så småningom, men låg uppenbarligen för nära, då jag åkte på ett blått kort för drafting med några mil kvar på Öland. Frustrerande!

Foto: Christer Rösth

Väl tillbaka i Kalmar blev jag stående i penalty box i fem minuter för att avtjäna mitt straff. Passade på att äta och dricka medan många som jag just kört förbi åter igen passerade mig. Det var väl den gamla tävlingscyklisten i mig som hade svårt att inte "ligga på rulle".

Foto: Christer Rösth

Upp på sadeln och iväg igen, påhejad av ditresta Artare som ingjöt nytt mod. Tack för stödet! Ni var grymma! Det 58 kilometer långa varvet norr om Kalmar var vackert, men drygt. Jag kände mig less på cyklingen och ville bara börja springa. Fortsatte pliktskyldigt ätandet och drickandet, väl medveten om att kroppen inte är lika mottaglig för dylika aktiviter vid löpning.
I andra växlingen lättade jag på trycket efter 5:11:02 på cykeln. Dagens enda toalettbesök. Sedan snabbt ombyte till löparskor, keps och solglasögon. Solen gassade hela dagen och jag funderade många gånger under löpningen varför så många sprang utan keps eller bara hade skärm.
Den sista av de tre disciplinerna blev också den bästa, ur alla perspektiv. Den tusentaliga publiken längs varvet på 14 kilometer. Funktionärerna vid vätskestationerna varannan kilometer. Barn och vuxna som höll ut händerna för att göra high five. Alla som ropade mitt namn. De svalkande duscharna i villaområdena. Den galna stämningen när jag varvade i centrala Kalmar. Benen och fötterna som stod pall för utmaningen.
Efter att ha överlevt simningen med hedern i behåll och sluppit punkteringar och mishaps på cyklingen var det bara krampen kvar som kunde skrämma mig. Tack vare bra näringsintag hela dagen och hyfsad löpekonomi klarade jag mig undan det också, bortsett från några lättare muskelryckningar i baksida lår med två kilometer kvar. Men det förlåter jag kroppen.
Jag inledde förmodligen löpningen aningen för snabbt, men försökte sikta på en sluttid kring 3:30, och hade också det på lut efter halva maran. Trummade på och promenerade igenom nästan varje vätskestation där jag drack vatten, sportdryck och cola, åt citroner och banan, plus två gels i mitten av loppet. Magen krampade efter första varvet och jag fick låta den vara ifred ett tag, men det släppte lyckligtvis sedan.
Tröttheten sista varvet var påtaglig och jag fick kämpa för att hålla farten kring 5:15-5:25 per kilometer. Insåg att tre och en halvtimme på marathon inte var möjlig den här gången, men kände mig ändå otroligt nöjd med löpningen när jag sprang de sista kilometerna genom stan och kunde öka tempot för en liten spurt och noterade 3:38:22.
Känslan på upploppet var obeskrivlig och är det fortfarande. Det måste upplevas. Ska villigt erkänna att en och annan tår av lättnad och glädje rann utmed kinden i athletes garden efter målgång.

Total tid: 10:20:31.

På återhörande.