Det blev tyst. Det blev stilla. Och i den stillheten hörde jag viskningar. Knappt hörbara, men ändå tillräckligt tydliga för att jag inte skulle höra fel.
Det är nu ungefär tio år sedan jag var som bäst. Säsongerna 2005-2007 står i särklass formmässigt. Jag tränade med en sällsynt hunger och ambition. Jag tränade strukturerat. Jag tränade med mina mått relativt mycket. Det fanns volym. Det fanns mängd. Det fanns kontinuitet.
De senaste åren har motorns volym sakta, men säkert minskat. Med hjälp av hög intensitet och intervallbaserad träning har jag lyckats bibehålla en hyfsad nivå, men turboaggregaten har haft mindre och mindre att jobba med (ursäkta mina haltande motorliknelser), och jag har presterat sämre och sämre.
Prestandan är helt enkelt inte vad den en gång varit. Med stigande ålder får man självklart acceptera en viss försämring, men jag vet att sommarens resultat i Kalmar inte är i närheten av vad jag är kapabel till.
Därför lämnar jag nu intervallträsket bakom mig ett tag. Ett bra tag. Jag skruvar ner tempot. Jag klättrar ner från den rangliga stegen och står på marken i stället. Går ner på knä till och med. Skruvar isär motorn. River huset. Börjar om från början. Bygger grunden. Tegelsten för tegelsten.
1 kommentar:
Härliga liknelser, förstår precis vad du menar och hur ditt träningspussel ser ut. Tack för att du delar med dig av dina tankar. De känns skönt strukturerade på något vis.
/John
Skicka en kommentar