För mycket cyklist

Det är mycket tankar och nervositet före ett tempolopp, i synnerhet om det gäller mer, som igår. Nu när fokuseringen och nerverna är borta känner jag mig ganska tom. Egot fick sig en törn. Ibland blir jag förvånad över vilken roll cyklingen spelar i mitt liv. Framför allt mitt tankeliv och mitt sätt att se på mig själv. Det är inget som varar länge, men jag identifierar mig så pass starkt som cyklist att jag nervärderar mer än bara cyklisten i mig när det går dåligt. Och det är varken bra eller rätt, det är jag självklart medveten om, men likafullt låter jag det påverka min känsla av egenvärde.
Då är det tur att jag har en familj att vara tillsammans med, som skingrar tankarna och påminner mig om vad som är verkligt viktigt i livet. Som kan ta ner mig på jorden från den ibland lite för högt uppskruvade cykelsadeln.
Det är nog ingen som kan ta ner Cancellara på jorden i kväll. Att kunna prestera med de förväntningarna på sig och genomföra ett sådant perfekt tempolopp som han gjorde idag är beundransvärt. Världens bäste.