Skilda världar

Man kan se skillnaden mellan männen och kvinnorna redan i entrén, i trappan upp till andra våningen. Skillnaden i stegen. Tyngden och ljudet av skosulor som släpar i golvet hos männen, de fjädrande lätta, nästan hoppliknande kliven hos kvinnorna. De skulle helst vilja ta varannat trappsteg, småspringa upp. Eller flyga, som en sparv, och sedan ständigt speja med nyfiken blick över det möblerade landskapet. Stanna till här, och där, och där.
Männen spejar också, men efter genvägar. Det är bara då mungiporna pekar upp, när vi får gena. Och när vi kommer till tag-själv-lagret förstås. Då närmar det sig. Slutet. Ljuset i tunneln. Och då får vi vara till nytta. Lyfta kartonger.
Jag har förresten en riktigt bra genväg när man kommer ner till entréplan och ska till köksavdelningen. Ta då direkt höger förbi kundvagnarna och fortsätt till väggen. Till vänster öppnar sig sedan en väg till mattorna! Lycka. Inte långt kvar sen. Mjölksyran i benen transporteras bort av blotta tanken på att snart vara i mål. Svårmodet återfinner sig naturligtvis när man packar in kartongerna i bilen och får ivriga frågor och förslag om när monteringen ska påbörjas, men det är värt ett eget blogginlägg.

Nu återstår bara cykeln

Sveriges snabbaste tempofarsa 2010

Alla tror att Gustav Larsson är svensk mästare i tempo. Okej, han är svensk mästare i tempo. Men det där är ju ganska ointressant. Det är väl ingen match att träna och vila på heltid jämfört med hur vissa andra har det. Som farsorna till exempel. Där har vi de riktiga hårdingarna. Mike på Bloggfrossa är som vanligt välartikulerad i ämnet.
Så vem var hårdast 2010? Jo, om jag nu är korrekt underrättad om familjeförhållandena i den svenska cykeleliten så tog Jimmy Rönn, EPIC Mölndals CK, hem den åtråvärda titeln i somras, strax före Joakim Åleheim på andra plats och Borlänges Tomas Löfgren på en hedrande bronsplats. Alexander Wetterhall gjorde ett försök att hinna bli pappa i tid till SM, men hann inte riktigt. Osis, men han är kvalificerad till 2011.
Det här måste vara plåster på såren för Rönn, som hade SM-tempot som sitt stora mål, men inte riktigt lyckades infria sina förhoppningar på grund av en besvärande hamstring och problem med ett krånglande tubdäck den stora dagen. Grymt ändå att knipa en sjunde plats i den knivskarpa konkurrensen och framför allt då att vinna papp-SM i tempo.
Den gode Jimmy hade vänligheten att ställa upp på en kort segerintervju som följer här.

Grattis! Snabbaste tempofarsan 2010 - hur känns det? *sträcker fram mikrofonen*

Tack! Nu kanske jag till slut kan vända tempot till något positivt tack vare tempofarsa-titeln, och det är ju inte fel! Annars var SM-tempot en klart mörk händelse i Tempofarsans liv.

Det finns säkert andra tempopappor där ute som hoppas på bra resultat. Har du några tips? Vad är hemligheten? Hur blir man en snabb tempofarsa?

Tänk fart och älska att pressa dig själv, det kommer man långt på. Sen vill i alla fall Hanna (dottern) att pappa ska ha alla de bästa prylarna och det kan ju ibland bidra. Men framför allt är det bra med en mycket förstående fru.

Nu när du tagit guld i Papp-SM i tempo, vad återstår att göra? Svårt att ladda om och hitta nya mål? Vad siktar du på 2011?

Nej nej, nya mål finns det gott om. Men att att toppa denna titel kan bli svårt. Hanna gillade lag-bronsmedaljen från tempot, men jag tycker nog att hon förtjänar bättre som den lilla guldklimp hon är. Så till nästa år ska jag ta lärdom av i år och då göra om och göra rätt.

Papp-SM 2011 avgörs åter igen på Sollerön, ser du dig själv som favorit eller kan någon ny sticka upp?

Ska man peta ner mig nästa år ska det få kännas rejält i låren, jag tänker försöka försvara titeln. Men jag tror nog att det finns åtminstone en kandidat till som vill vara med och slåss om den (men jag säger inget mer om det än).

Lycka till med satsningen!

Tack!

Ensam är stark

Adam Steen skriver i sin blogg att han tränat ensam i dag. Det fick mig att tänka efter. När tränade jag med någon annan sist? Det måste ha varit i somras, med Klas, då vi körde partempo runt Alnö. Det var trevligt. Det är trevligt att träna med andra ibland. Men det får inte gå till överdrift förstås. Lagom är bäst. Vad är lagom? Tre, max fyra gånger per år kanske. Någonting sånt. Det känns lagom.
Jag och Andersson brukar prata om att träna tillsammans. Det räcker egentligen bra så också.

Slicka i sig sylten

Jag tycker inte om att träna två dagar i rad. Det blir så slitsamt. Och... jobbigt. Sista halvan av andra tjugan blev jag tvungen att dra fram det "tunga" artilleriet och köra Christophe Moreau-style.

Inte vackert, men effektivt. Jag lyckades undvika Virenque-gungningen den här gången. Skönt att ha ett ess kvar i skjortärmen för kommande träningar. Det finns fler syltburkar att hämta i källaren.

Det närmar sig!

Musikaliska och geografiska vägval

Jag har aldrig gillat Gyllene Tider. Jag har alltid haft svårt för Per Gessle. Dessutom är det över 80 mil till Halmstad. Något veteran-SM 2011 blir det således inte.
Nej, tacka vet jag Kalle Moraeus & Orsa Spelmän.

Scenförändring

“It went, during the 90s, it went from, ‘Wow, I’m not winning; it’s getting a lot harder to win a race that’s either a time trial or has hills or mountains’, to ‘it’s really hard to stay with the first group of fifty guys’.”

Andy Hampsten om hur grymt vältränade alla blev på 90-talet.

Appetite for destruction

Människa igen. Det krävdes en skärseld modell mini för det. 2 x 45 minuter på 290 watt. Pinoredskapet styrde belastningen och jag agerade slav. Fan, det är fina pass det där. 2 x 45 blir taggtrådigt i längden om motståndet är det "rätta".

En skinande höstsol träffade den blekfeta finnen rakt i fejan genom källarfönstret.

Jag hade tänkt träna i kväll...

... men kom på andra tankar.

Wiped out

Magsjuka och feber sätter en verkligen ur spel. Jag är helt utslagen, bara efter ett dygn med eländet. Men så länge det bara är jag som är sjuk i familjen får det betraktas som lyckosamt. Alla fyra samtidigt och vi skulle verkligen få krypa fram i huset. Farfar och farmor tog hand om barnen över dagen så jag skulle få vila från larmet en stund. Snällt. Hoppas det ger med sig över natten, för familjelivet tillåter inga långa formsvackor.
Cykelnyheter står inte som spön i backen dessa dagar, därför blev jag extra glad av att läsa Oscar Ekstams summering av deltävling tre i svenska CX-cupen. Några minuters förströelse.
Här hemma står Tesch och ser ledsen ut i källaren. Hon är värd ett bättre öde, men jag har berättat för henne att vintern är lång och hon säkert kommer träffa någon ny så småningom.

Doppelpass

Dubbla pass kör jag ungefär en gång per år, men i dag öppnades ett möjligheternas fönster som jag passade på att smita in i. En halvtimmes rodd på morgonen och två tjugor cykling på kvällen. Inget att skriva hem om i timdagboken, men lyckligtvis äger jag ingen sådan heller.
Löpningen känner jag att jag är på väg att tappa igen. Har så otroligt svårt att motivera mig. Varför ska jag springa när det är cykla jag vill bli bra på? Jag älskar löpningen i sig, men finner ingen ro i den just nu. Jag behöver inte omväxlingen. Jag skulle kunna köra tjugor fyra gånger i veckan året om på Computrainern tills jag ligger under gravstenen. Motivation har sällan varit ett problem. Nikes slogan Just do it brukar räcka bra, precis som för Cykelmyggan.
Alves inskolning på förskolan är i full gång. Han har varit grym rakt igenom. Steady as a rock. Bakslag kommer alltid i någon form, men jag är hur som helst djupt imponerad av familjens minsting.

Gästbloggning

Jag har redan bloggat i kommentatorsfältet hos Öijer, så jag hänvisar helt enkelt dit i dag. Mer finns inte att säga för tillfället. Nya tag i morgon.

Till oändligheten och vidare

[tänkbar bildsekvens och dialog mellan min son Noah, 4 år, och rymdjägaren Buzz Lightyear]

Buzz: - "Jag har en idé Noah, nu när vi ändå ska nerför den här branta och rent ut sagt livsfarliga trappan kan vi väl passa på att flyga i stället för att gå?"
Noah: - "Men... Du är ju bara en leksak."
Buzz: - "Jag? En Leksak? Jag är en rymdjägare och intergalatisk hjälte, klart jag kan flyga!"

Noah: - "Men... Det kan inte jag."
Buzz: - "Håll i mig, vi flyger tillsammans!"

Noah: - "Men... Vi kommer att ramla och slå oss."
Buzz: - "Kanske, men om vi ska falla så ska vi falla med stil!"

Alve och jag stod i hallen när vi såg Buzz krascha i slutdelen av vår rent ut sagt livsfarliga trappa. Bara en leksak, ingen fara, och han ser ju glad ut, precis som vanligt. Flygande leksaker höjer ingen ögonbrynen över.
Tyvärr följdes Lightyears kullerbyttor av någon annans, längre upp. Sekunden senare låg Noah och Buzz fastkilade tillsammans nere vid grinden. Noah inte riktigt lika munter som Buzz. Fattas bara annat. Den idioten ler ju till och med som nyamputerad.

Noah menade att han snubblade på översta trappsteget, men jag vet inte jag. Ovanstående händelseförlopp är lika troligt det med. Eller så är det pappan som har livlig fantasi.
Stilpoäng 0,5, men otroligt nog en Noah vid ganska gott mod efter några minuters gråt och ompysslande. Blåslagen hjälte på dagis i dag.

Listig som en räv

Härlig läsning här på Slowtwitch om Chris McCormacks högdramatiska seger i årets Ironman på Hawaii. Jag följde första halvan av loppet på nätet live, men fick sedan ge mig för trötthet. "Macca", däremot ,vek inte ner sig lika lätt, utan kämpade och överlistade Andreas Raelert på den avslutande löpningen.

En lördag i oktober

Han hade bra koll på läget i dag, Philippe Gilbert. Det var aldrig något snack om vem som skulle vinna. Mäktigt, att kunna vara så i kontroll över 26 mil i uselt väder. Mäktig är den också, tävlingen i sig. Lombardiet runt har alltid varit en av mina favoriter. Vacker, traditionsrik och utslagsgivande. Det blir sällan skrällsegrar. Sånt tycker jag om.

Vi bjöds på finare väder än cyklisterna. Frugan gick runt med sekatören medan jag monterade ner studsmattan. Vinterdäcken hanns med att skiftas också. I våras fuskade jag med ett besök hos Däckia, men den här gången gjorde vi det med egna händer. Vi kan, när vi vill.

Pizzeria Allamanda körde hem kvällsmaten och nu sitter vi och jäser, båda två väl medvetna om att vi inte kan lägga oss i nuvarande fysisk status. Buddighet i kubik. Jag ska ge mig på Concept2:an, så mycket har jag kommit fram till. Längd och intensitet får dagsformen avgöra.

I Falun vann Jens CX-premiären. Spurtade ner Emil tydligen. Det är segt i virke i den där karln. Men det kan tända till som fnöske när det behövs också.

Friday night with me and myself

Den här grabbhalvan har inte alla indianer i kanoten. Ett försök till videobloggning från källarhålet misslyckades kapitalt då han glömde att stänga av fläkten. Grattis. Fan, killen snackar tydligen. Läpparna rör sig, men vi hör inte ett skit av vad han säger. Däremot susar det i säven. Bättre lycka nästa gång.
Två tjugor i kväll. Fredagsunderhållning när den är som bäst. 310 watt. Skönt att ligga över min personliga skamgräns. Det var inga problem och jag kan förmodligen ligga och nöta lite hårdare, men nu ska jag ta det lilla lugna och njuta av den långa, mörka, kalla och eländiga svenska vintern i godan ro.
Produktplaceringen lika diskret som i en James Bond-film. Bra skit.

Dagens citat

- "Inget ont om Magnus (Darvell), men största fienden för mig just nu är nog dagis."

Jens Westergren, Dala-Demokraten

Ain't that the truth.

Nytt försök

Det blev ett nytt försök till träning igår kväll. Jag tog det varligt och inledde med att enbenspedalera efter tio minuter och något senare knappade jag in 290 watt på Computrainern för att se hur det kändes. Det kändes mindre än vad jag trodde att det skulle kännas. Så jag lät benen snurra runt i 30 minuter på den effekten och gjorde inga försök att slå mig för bröstet. Det finns tid att spela allan senare.
Marina, lika sketen i kroppen hon, gjorde mig sällskap i tortyrkammaren på roddmaskinen. Nu hoppas vi att det släpper så vi kan gasa på igen.

Inte igen, tack.

Som vanligt efter en landslagsmatch i fotboll hade jag större behållning av att läsa Simon Banks analys än av att genomlida matchen framför teven. Jag ska sluta titta på skiten. Det är inget överilat beslut. Det har vuxit fram under en längre tid. Om Sverige går till slutspel kan det hända att jag ger dem en chans igen, men nu får det vara. Det finns vettigare saker att göra med dryga 90 minuter.
Som att träna till exempel. Det hade jag gärna gjort i går kväll, och det gjorde jag visserligen, lite tidigare, men det gick inte bra. Jag räknar inte det som ett regelrätt träningspass. Jag har varit krasslig i vad som känns som en smärre evighet och det vill inte släppa. Varje gång jag försöker smyga igång blir det bakslag. En liknande period under våren 2011 och jag är en halstrad hälleflundra.

Några jätteroliga minuter

Jaguarverken visade upp lite cyklar i samband med Sundsvallscyklisternas säsongsavslutning vid Skönviksbacken i dag. Mycket skogsmullecyklar. Fina, helt klart, men jag förstår mig inte riktigt på dem. Compositemannen stod där och dreglade i skägget som vanligt. Min puls steg avsevärt när jag fick syn på denna skapelse, en Giant TCR Advanced SL.

Och när jag sen hittade den här i skåpbilen fick jag hjärtflimmer.

Kunde inte för mitt liv begripa vad den gjorde undanskuffad i skåpbilen, men jag fick en stund ensam med den, och det var väl lika bra det, så fånig som jag såg ut när vi kelade tillsammans.

Jag vill inte möta Lassi

5.44,6. Det är Lassi Karonens personbästa och tillika svenska rekord över 2000 meter på Concept2. 5.44,6. Det skulle inte Frankenstein klara av. Inte ens i sina bästa dagar. Redan AC Tierps Fredrik Lindströms tid från i våras på 6.32,2 är imponerande. Med den tiden vann han Glenn Dahls roddtävling, som höll en del veterancyklister sysselsatta under våren.
Jag har en bit kvar, om man säger så. Till både Lassi och Fredrik. Tur att vintern är lång. För Lassi börjar dock snaran dras åt en smula. VM går i Nya Zeeland 31 oktober-7 november. Stort lycka till.

Du ska veta hut!

Den svarta katten måste ha gjort något mycket elakt för att förtjäna en sådan uppläxning.

En katt? Tja, värt ett försök.

Inställt

Jag hade tänkt ro i kväll, men jag har ingen ro. Alve är sjuk, och när ens barn är sjukt tappar man ungefär 80 procent av träningslusten. Gnistan försvinner. Energin går till barnet. Så ska det vara. Allt annat vore konstigt, men bara så ni vet. Jag tränar inte i kväll. Jag lägger mig tidigt och väntar in natten med spänning. Att sova eller inte sova, det är frågan.

Det här visste jag inte om Bålsta

Kolla här vad Jehander skriver om stackars Bålsta.

Är hela orten en grustäkt? Det låter lite deprimerande.

Tjuvlyssnat

En knarrig gubbe till en annan knarrig gubbe på Konsum.

- "Jaha Sven, du är ute och nöter markerna än..."

Vilken skön inledningsfras på ett samtal. Det blir jämna plågor och andra härligheter efter det. Gubbar som sugit märgen ur livet. De säger inte så mycket. Det är kort och kärnfullt. Bara det väsentliga utbyts. Så långt ifrån pladder man kan komma. Jag blev glad av se dem, och lyssna på dem.

Celui le plus fort!

Cykelsporten är som den är. Gilbert var starkast, men Thor var först över mållinjen. Det är det som räknas. Jag trodde Freire skulle smyga fram i vanlig ordning, men den här gången var det gutten från Grimstad som drog längsta strået. Riktigt spännande de två avslutande varven, med Gilbert som främste animatör. Han hade varit en värdig mästare, men det är Hushovd också. Grattis Norge!