torsdag, januari 19, 2012

Ö TILL Ö, en tävling med hjärta och hjältar

Nu på måndag öppnar anmälan till 2012 års Ö TILL Ö. Jag tänker inte vara med, men jag har pratat med ett av lagen som tog sig i mål förra året. Här följer en intervju där de delar med sig av tankar och erfarenheter kring sin insats.

Ö TILL Ö, en tävling med hjärta och hjältar.
[Alnö, september 2011]

- "Vi står där vid havet, ska hoppa i och kan knappt förnimma vad som ser ut som en liten gul post it-lapp på andra sidan. Dit ska vi. 
Då kändes det långt."

Alnö Race Teams Klas Sjöström och Henrik Montelin har tagit sig ungefär halvvägs genom Ö till Ö i Stockholms skärgård. De har varit igång i fem och en halv timmar. Simsträckan Mörtöklobb-Mörtö Bunsön är 1400 meter lång. Klas lutar sig fram över köksbordet hemma på Alnö och fortsätter efter Henrik:

- "Det är en ökänd puckel man måste över, vi simmade då i 50 minuter. Det var riktigt tung simning, med höga vågor. Det gick gäss på vågorna och om vi inte låg i samma korridor med någon meters mellanrum såg vi inte varandra över vågorna. Det är inget finsim, man gör sin grej och rör sig envist framåt, det är inte effektivt och det är inte snyggt. Dessutom blir det kallt, inte så att man huttrar, men nästan.  
Det är en lång simning, och när man ska hoppa i ser man inte flaggan. Man anar var det är någonstans, men i vattnet är det svårt att orientera sig, så efter 30 minuters simning vet man inte riktigt om man är på rätt väg. Det är jobbigt efter en sådan ansträngning... den ovissheten... att inte vara helt säker på vart man ska."

Ovissheten till trots tog sig vännerna mödosamt vidare i vattnet och slutligen upp på andra sidan, bara för att snabbt fortsätta till fots över klippor, bergsknallar och stigar, till nästa simpassage. Och nästa, och nästa.

[Alla foton: Jakob Edholm]

"Man känner sig rätt pocherad med neoprendräkten på under löpningen, i en brant uppförsbacke, i solsken."

Ö till Ö alltså. 54 kilometer löpning och tio kilometer simning. Galenskap och äventyr i Stockholms skärgård. Från Seglarhotellet i Sandhamn till Utö värdshus på Utö. Upp och ner och över och mellan 19 olika öar.  Ett uthållighetstest för både kropp och själ.

Jag ringer upp en av tävlingens grundare och arrangörer, Michael Lemmel, som får förklara vad det är som lockar så många till startlinjen.

- "Det är tre saker som gör tävlingen bra. Det är på gränsen till vad man klarar av att göra under dagens ljusa timmar, det handlar om en extrem distans som många uthållighetsidrottare vill prova på, den utmaningen. Sedan är det en fantastisk, världsunik miljö i Stockholms skärgård. Den är ett exotiskt inslag för många. Slutligen vet vi som arrangörer vad som gör en bra tävling. Vi har själva mångårig erfarenhet av multisporttävlingar på högsta nivå världen över. Vi har fokus på de tävlandes upplevelse och välmående."

41 tvåmannalag av 100 startande tog sig inte i mål. Det säger en del om prövningens svårighet. Årgång 2011 var dessutom, enligt Lemmel, ett av de besvärligare genom tävlingens historia.

- "Det blåste mycket. Visserligen var det fint väder, men vinden gjorde att det blev strömt i vattnet och hög sjögång. Motvind var det på ganska många avsnitt också."

För Alnöduon var det aldrig tal om att ge upp. Klas hade två mindre lyckade försök bakom sig, men hittade i Henrik den perfekta parhästen. Egentligen var det tänkt att Klas med hustrun Sara skulle göra ett andra försök tillsammans, men efter en otillräcklig förberedelse bestämde de sig för att ge biljetten till någon annan.

- "Det fanns ingen annan än Henrik. Det var han eller ingen. Och hade han sagt nej hade jag inte ställt upp med någon annan."


- "Jag fick frågan av Klas efter Järnmannen i Kalmar, men ville fundera lite, och kolla med honom ordentligt, så han var beredd på att jag var med i laget, så vi inte gick in i tävlingen med olika approach. Det är en jättelång tävling och det kan hända väldigt mycket. Det vet vi alla tre här, att när man blir  trött, blir man smal i synsättet. Men vi visste förutsättningarna och jag var stolt över att ha fått frågan och ville väldigt gärna göra det", säger Henrik.

En presentation av duon är på sin plats. Henrik Montelin, årgång -70, heltidsarbetande tvåbarnspappa på Telia, tillryggalade Vätternrundan på 07:12 med Conti Test Team 2011. Sprungit Stockholm Marathon på 02:44. Debuterade på svenska Järnmannen i Kalmar i fjol och klockade 09:47 på full ironmandistans. Vi kan väl kort och gott säga att killen har en duglig uthållighetstalang.

Klas Sjöström, also known as Mr Triathlon inom Alnö Race Team. Ständigt entusiasmerande, ständigt drivande, ständigt inbjudande. Alla får vara med. Ta med din granne, mormor, hund eller katt, you name it. Inga är exkluderade. Glädje och välbefinnande är nyckelord. Årgång -74, kirurg på Sundsvalls sjukhus till vardags och pappa till två döttrar. Exakt var, när och hur han klämmer in träningen vet jag inte exakt, men han lyckas. Kärlek och passion till idrott och träning hjälper.

Väl framme på Ö till Ö:s startlinje var målsättningen klar och "enkel".

- "För mig var det att ta mig runt, eller framför allt att ha en bra dag, och det blev det. En bra dag inkluderar att det ska generera positiva minnen tillsammans och att man efteråt ska komma ihåg det som en jävligt skoj grej", säger Klas och får medhåll av Henrik:

- "Jag ville 1) inte sinka Klas och 2) verkligen klara det. Eftersom man inte har en referens från att ha gjort det tidigare kan man inte säga att, okej vi ska göra det på tio timmar eller elva timmar eller tolv timmar, och jag kände personligen att när vi kom till nästa sista checkpoint innan långa löpningen, då skulle vi bara över 300 meter, då var jag väldigt trygg i mig själv, då var jag pigg och stark och kände att nu klarar vi det. Vi skulle vara vid sista checkpoint kl 18 och vi var vid näst sista runt 15."


"Vi sov inget vidare. När klockan ringde klockan fyra var vi klarvakna på en gång. Men det är en härlig känsla, när alla står där på startlinjen."

Både Klas och Henrik tävlade förstås i våtdräkter, som alla andra. På fötterna hade Klas sina älskade Vibram, medan Henrik hade snörat på sig ett par Inov-8. Inga traditionella joggingskor alltså. Man ska ju kunna simma i dem också. Neoprenhuvor för bägge två och neoprenvantar för Henrik i vattnet för att få bättre grepp i det våta elementet. Tillåtet, undrar ni. Ja, och mer därtill.

- "Man får ha fenor, paddlar med mera. Men eftersom man ska upp och ner 38 ggr så tar det 40 minuter extra om bytet tar en minut varje gång. Det såg vi rätt tydliga exempel på när vi kom fram till ett byte samtidigt med ett sånt lag, i början av loppet. Någon hade med sig en ryggsäck av något slag, satte sig ner, ut med grejorna, började veckla ut, medan vi bara drog på mössan och brillorna och hoppade i", säger Henrik.

- "I en sådan här kamp mot elementen går det inte att vara översmart eller övertänkande, utan man måste ta jobbet precis som det kommer. Det finns inga genvägar. Alla de här ingenjörsprylarna med floating devices, det funkar inte", fortsätter Klas och berättar att eliten också körde lika sparsmakat, med undantag för handpaddlar hos några. Bland topplagen var det också populärt att klippa av våtdräkterna vid knäna för att underlätta löpningen.

- "Men då klipper man ju också sönder 5000-6000 kr för den dagen, och det sponsoravtalet har vi inte. Sen är det ju två arbetsdagar som försvinner, plus anmälan på 10.000 kr och resa och allt sånt där. Det finns ju en gräns för hur mycket man vill lägga ner på sitt fritidsintresse", säger Klas.

Fritidsintresse, säger han. Ja, så kan man ju också uttrycka det, om man ska uttrycka det milt. Somliga virkar i gungstolen, andra tränar. Som Klas och Henrik. Det har blivit en livsstil. De tränar ganska mycket, vilket också är en förutsättning för att ta sig igenom Ö till Ö med hedern i behåll.

-  "Jag skickade ut ett mail till medlemmarna i Alnö Race Teams Tri-sektion i går, där jag skrev att vi under perioden september 2010 till september 2011 haft 120 simpass och ungefär 100 löppass tillsammans. Nu har vi inte varit med på alla träningstillfällena, men den insatsen har fört oss till och förbi Stockholms skärgård", säger Klas och svarar när jag frågar honom om vilken den största utmaningen med Ö till Ö är:

- "Det är kanske ett tråkigt svar, men det stora jobbet är just alla de hundratals timmar innan själva tävlingen, som man måste gnugga på, för det tar ett år att göra sig redo. Sen självklart, visst är det ansträngande att hålla på i 12½ timmar i Stockholms skärgård, det är jättejobbigt."

- "Hur jobbigt är det? Hur trött blir man?"

Henrik börjar:
- "Det blir en lågintensiv utmattning gentemot om du ska cykla tre eller fem mil, då är tiden mer begränsad, då vet du att du har 40 minuter eller en dryg timmes svinhårt jobb framför dig, medan för oss... Vi kommer aldrig upp i någon märkvärdigt hög puls, om man bortser från det värmen gjorde, så tröttheten blir mer... konstant."

- "Har man väl gått in i grottan och är där i mörkret är inte tiden det mest avgörande. Det bara mal på. Man blir helt dränerad på energi. Det är på djupet, man blir innerligt, grundligt trött. Man gör ett enormt uttag och det känns tomt efteråt", säger Klas.


"På första simningen hamnade vi rejält fel. Vi gick upp på en kobbe och ställde oss och tittade på när alla andra drog förbi på vänster sida. Okej, det här är inte rätt."

- "Hjärnan har en stor roll att spela där också, med trötthetsdelen", fortsätter Henrik. - "Just att den är inställd på att nu ska jag vara trött hela dagen, då är jag mer förberedd på det också.  Jag tyckte väl att det var jobbigt under de två, tre första timmarna då vi var på en lite högre puls och intensitetsnivå, men sen efter en jättedipp jag gick igenom vid den långa simningen efter fem timmar och jag kunde fylla på med energi vid en depå strax efteråt, då kändes det kanske inte enkelt, men det var heller inga problem sen. Jag tror vi hade kunnat hålla på längre."

Klas håller med.

- "Vi skulle nog ha kunnat kört några timmar till, det tror jag, och ganska många timmar till också."

Det säger de visserligen hemma hos Klas och Sara med ett bullfat (vem åt flest-tävlingen ingen tävling som vanligt) framför sig och ett visst mått av distans till den extremt långa insatsen, men de uttrycker det också med sin sedvanliga ödmjukhet och stillsamma framtoning att jag inte betvivlar det en sekund.


"Fånigt vilka små glädjeämnen man finner under loppet. Pissljummet kaffe som hade stått i en kantin i tre timmar. Det var skitgott."

Montelin och Sjöström kom i mål efter tolv timmar och 28 minuters idogt arbete, på en 23:e plats. Varken tiden eller placeringen hade någon egentlig betydelse. Ändå är det värt att säga att de skulle ha kommit högre upp i listan om det inte hade varit för en dramatisk hjälteinsats av de bägge herrarna under den sista delen av tävlingen.

Alnö Race Team och kvinnliga Team Freshwater hade under dagen hållit i stort sett jämna steg, men vid fjärde eller femte simningen från slutet märkte Klas och Henrik att allt inte stod rätt till med laget.
Klas funderar innan han svarar.

- "De stannade upp helt och hållet när det var cirka två timmar kvar till mål. Ena tjejen tog av sig simglasögonen, ställde sig i vattnet, trampade och tog sig ingenstans. Det blev snabbt ganska upppenbart att hon mådde jättedåligt. Samtidigt var vi då på ett parti där det på ett säkert sätt inte gick att få henne av banan. Alternativet var att slänga upp en flagga och vänta på en båt och få upp henne där och ta henne till sjukvårdspersonal, men där vi var hade inte någon båt kommit in. Det var så vågigt och stökigt i havet att vi inte hade fått upp henne i en båt på ett säkert sätt. Vi fick simma enarmscrawl och knuffa henne tillsammans, i vattnet, upp på klipporna och dra, inte bära, men släpa med henne. Hon hade svårt att andas hela tiden, blev lite bättre på sista löpningen mot mål, men det var fortfarande så att hon var tät och nästan astmatisk, plus helt slut och kanske inte hade så jättebra support från sin kompis. Tävlingsmomentet försvann då, men det var inget vi brydde oss om. Det var en del lag som passerade."

- "Vad sa hon efteråt?"

- "Hon lade sig ihop i en hög. Hon hade inte någon kraft kvar i kroppen alls, men dagen efter hade hon repat sig och var tacksam", berättar Klas.

En annan som var tacksam var arrangören. Michael Lemmel får ordet igen:

- "Jag blev naturligtvis väldigt glad. Deras insats symboliserar vad vi vill att Ö till Ö ska handla om. De agerade med precis den spirit och laganda vi vill att tävlingen ska visa upp. Därför kändes det bra och roligt att efteråt lyfta fram vad de gjort, och även belöna dem med ett pris."

Priset blev en fri startbiljett till 2012 års Ö till Ö, värt 10.000 kronor.

- "Hurra", skrattar bägge två med en blandning av ironi, utmattning och glädje när det kommer på tal.

- "Det var en väldigt fin gest från arrangören. De vårdar sitt event varmt och varsamt", säger Klas.

- "Står ni där på startlinjen tredje september?"

Det blir tyst igen. Det har bara gått någon enstaka vecka efter målgången.

- "Jag vet inte. Jag drar på svaret. Det tar lång tid att återhämta sig, man blir mentalt slut.  Jag skulle aldrig kunna växla om nu och se mig om efter nya mål, det kommer ta tid", säger Klas och tittar på Henrik.

- "Man ska aldrig säga aldrig, men när man kommer i mål får man känslan av att aldrig göra det igen, men med tiden glömmer man bort."


Jag skickar ett sms till Klas i kväll, åtskilliga månader senare, när anmälan till årets tävling snart öppnar, för att se om de bestämt sig. Han vet inte. Han funderar. Tröttheten går förmodligen fortfarande att komma ihåg. Vad de än bestämmer sig för blev jag oerhört imponerad av deras prestation 2011. Det var helt klart värt att skriva några rader om.

Eller vad tycker ni?

3 kommentarer:

Benjamin sa...

Intressant läsning! Imponerande agerande av de 2 i slutet av tävlingen. Tittar man på den supporten tjejen fick av sin kamrat funderar man på om alla verkligen hade agerat som dom gjorde?!

Anonym sa...

Jag är både glad och stolt att vara medlem i ART förening och Henke och Klas är definitiv en av de många anledning att jag är det.
Deras sportliga prestationer och livs inställning lyfter mig både som individ och idrotts utövande.
Tack för det grabbar och tack till dig Tom som skrev denna artikel.
/Davide

Anonym sa...

Vilken talang du har att skriva! Och vilken prestation! Imponerad x 2.
PerF