Carrara

Underhållsarbete på kammarvelocipeden i kväll, för att låna ett populärt uttryck på Flockharts blogg. Tjugor som vanligt, denna gång tre stycken på 320 watt. Marina höll mig sällskap ett tag på löpbandet intill, men sista intervallen fick jag klara på egen hand. Den gick bäst, för då fick jag låna hennes fläkt också. Mycket skönt. Annars är jag rätt trött på våra små fjuneflåsar. Ska se om jag inte kan hitta några ordentliga industrifläktar till bra pris någonstans.
Den nya beläggningen på Nordiska mästerskapens tempobana har förresten fått en fin beskrivning. En klubbkamrat hade också inspekterat underlaget och refererade till det som "den ljusa knottriga skiten". Ja, vi tempocyklister är lite känsliga. Helst skulle vi bara cykla på slät carraramarmor.

Kort om nu och snart

Lite glest mellan träningstillfällena nu. Får lita på att intensiteten när jag väl tränar räcker till för att hålla mig på en hyfsad nivå. Efter Norrländska ska jag ägna mig åt alternativ träning som löpning och rodd några veckor, för att vila huvudet och ben från det eviga trampandet, sen väntar lite experimentell styrketräning på CompuTrainern, grenspecifikt wattlyftande. Ska bli intressant att se hur det faller ut. Skadade knän och söndertrasade ligament eller nyvunna effektnivåer? Gymträning överlåter jag hur som helst åt andra.

Skilsmässa?

Nej då, ingen fara, jag och Marina ska hålla ihop tills döden skiljer oss åt, däremot är jag inte lika säker på att jag och Tesch kommer att göra det. Är du sugen på att ta över SM-vinnaren?
Säljes i komplett skick med mycket dugliga Easton Vista träningshjul anno 2010. Maila mig på tomzon22@hotmail.com om du är intresserad.

En no-brainer

Gav mig ut på Tesch i arla morgonstund och trampade upp mot Åsäng och vidare mot Stigsjö kyrka. Kallt var det. Frös om både händer och fötter. Men det var vackert också. Målet med färden var Brunne, starten för tempoloppet när Norrländska går om två veckor. Stannade till och åt en banan innan jag gav mig ut på tävlingsbanan.
Bred väg. Nästan inga kurvor. En och annan slakmota. Grov beläggning. Något lättare till vändpunkten i Härnösand. Vindkänsligt med många öppna fält. En kall och hård höstvind den 11 september och de tävlande får något att bita i. Men okomplicerat som sagt. Raka rör. Ingenstans att gömma sig. Bara watt. Det blir säkert jättemysigt.

I bastun på Himlabadet

- Ser ni ärret efter knivhugget jag fick i ryggen förut? Eller knivhugg och knivhugg, jag kände det knappt, men när jag kom hem var det hål i jackan och tröjan, och det rann rejält med blod.
- Det är typiskt det där, man känner liksom inte knivhugg på krogen när det händer. Man är så jävla full av adrenalin och upptagen med att klubba ner killen liksom.
- Ja, men fan... Knivhugg är väl en sak, typ i magen eller bröstet, men i ryggen, fy fan. Jag ska ta honom.
- Det var i ditt förra liv, Alex.
- Ja, eller hur.
- Fan, kommer ni ihåg när Krille blev knivhuggen nära hjärtat förra året, skitnära att han strök med.
- Näe, fan, det var ingen kniv.
- Jo, det var det.
- Näe fan, det var typ ett knogjärn med en lång spik på.
- Hahaha, ja ja, men fan han blev huggen i alla fall, och höll på dö, typ.

Jag tänkte berätta om mitt Padilla-test härom veckan och hur det kändes som tusen nålar i låren på slutet, men lät bli. Spelade inte riktigt i samma liga.

Hurts - Wonderful life

Den blomstertid nu kommer

När jag var liten minns jag att pappa och grannen skämtade om att de skulle asfaltera sina gräsmattor för att slippa klippa gräset. Jag trodde de skämtade. De menade allvar förstås. Det inser jag nu. Gud vad skönt det skulle vara. Tänk. Svart, jämn och fin asfalt över hela tomten. Vilken dröm. Cykla runt och le lite mot grannarna när de svettas med sina gräsklippare. Jag tror inte det blir gjort den här barmarkssäsongen, men så fort snön tinar ska jag ringa Skanska och be om en offert. Då kan jag GP-träna när jag vill.

Soft

Marina hittade en ficka i tiden på eftermiddagen och frågade om jag ville träna. Vilken kvinna. Jag hade inte räknat med någon träning i dag, men tog tillfället i akt. Alve tupplurade och Noah vilade i soffan efter första dagen på nya dagiset.
I med vatten i flaskan. Ner till källaren. Ombyte till blöjbyxa, pulsbälte, strumpor och cykelskor. På med laptopen, pumpa bakdäck och kolla belastningen. Uppvärmning 10 minuter på 120-200 watt och sedan snabb kalibrering av rullmotstånd. Därefter två mjuka och smeksamma tjugor på 320 watt med fyra minuters vila. Otroligt skönt att inte köra livet ur sig för en gångs skull. Bara sitta där och cykla. Riktigt gott var det. En fin stund. Välbehövligt inför kvällsskiftet på jobbet.

Lunkan was right

På något matta ben klarade jag med nöd och näppe av 4x4 på 400 watt i kväll. De satt långt inne, i synnerhet den sista, men skam den som ger sig. Förra hösten, kring oktober, kämpade jag med 350 watt. Ungefär samtidigt bollplankade jag lite med Mattias Lundqvist på Aktivitus och han nämnde 400 watt som ett rimligt mål till den här säsongen, mellan tummen och pekfingret. Jag kan inte påstå att jag var särskilt övertygad, men så har han koll på sin träningslära också.
Så nu kan jag alltså lägga cykeln på hyllan och ta igen mig, för bättre än så här blir jag inte i år. ;-)

En tempobåge på den här...

... och jag kan starta eget!

När ni ledsnat på hårda intervallpass...

... och bara vill ta en lugn fikatur med polarna...

Säljes för 97.000 på Blocket.

Mission: Impossible?

Marina bad mig köpa lax, crême fraiche och röd stenbitsrom på affären i dag. Laxen gick jättebra, inga problem. Crême fraichen likaså, var duktig och tog den lätta på 15 procent. Sen återstod stenbitsrommen. Jag hade lite problem att hitta den, men så i ögonvrån såg jag den borta vid påläggen. Klockrent. Nästan hemma. Men bara nästan. På vägen dit, ungefär en halv meter därifrån, stötte jag på leverpastejen. Jättebra, tänkte jag. Det behöver vi också.
Sen gick jag till kassan och betalade.
Marina sms:ade mig nyss och frågade om hon var blind eller om jag hade glömt stenbitsrommen. Vad var det Thåström sjöng? Precis. Hon lät inte ett dugg upprörd på telefon när jag ringde. Bara lätt uppgiven. Man vänjer sig, antar jag.

Rampfeber

Härligt hur mjölksyran ligger och lurar i benen under ett ramptest. På 400 watt kändes det rätt fint, satt och tänkte att jag tar nog nästa ramp också, men en minut in på 435 watt visste jag att klockan klämtade och när jag kommit halvvägs var det bara att kapitulera för övermakten.
En minuts vila räcker inte till för att transportera bort ansamlingen av mjölksyra som börjar smyga sig fram på 330 och 365 watt, och 400 watt förstås. Jag är ingen maskin. Vad synd. Nästa säsong ska jag fixa 435-rampen och svetsa in mig rejält på 470 watt. Då är jag med i matchen. Skönt att veta. Sen gäller det bara att nå dit också.

Krocktestad

Jag testade krocksäkerheten mot mjölksyraväggen i går kväll. Fyra minuter på varje ramp med en minuts vila mellan. 35 watts höjning varje gång. 120 watt kändes lätt. 435 watt kändes jobbigare. Det tog tid innan hjärtat reagerade på arbetet. Det krävdes 295 watt för att skrämma pulsen över 120. Men på slutet gick det desto fortare, både för puls och laktat. Skönt, flack exponentiell kurva. Lite kul är det med ramptester. Man vet liksom hur det kommer att sluta. Inte exakt när, men alltid hur. Alltid på samma sätt. Hur många stjärnor från Euro NCAP? 3+ kanske.

Flat Earth Society

Wikipedia: The Flat Earth Society var en organisation som verkade för att presentera och sprida sin teori om att jorden är platt istället för sfärisk, och att solen kretsar kring jorden. Organisationen grundades av engelsmannen Samuel Shelton 1956^[1] och leddes senare av Charles K. Johnson från Lancaster. Organisationen upphörde i och med Johnsons död 2001, men namnet lever kvar på olika webbplatser, främst i form av parodi.

Om några år kommer min "Jens Westergren har aldrig bloggat"-organisation, som jag planerar att starta, också bli utskrattad. Men jag vägrar helt enkelt tro på det.

En kvar

I går var det nära att jag kastade in handduken och lät bli att träna, men så nämnde Compositemannen att han hade cyklat fyra timmar. Och så kunde vi ju inte ha det, så jag stapplade ner i källaren och rev av nedanstående fyror. Fint att klubbkompisar kan skänka träningsångest så där. Lite svårt att hålla ångan uppe nu annars. Ögnar jag igenom träningskalendern finns bara Nordiska mästerskapen kvar att köra. Det är ju formidabla grannklubben Härnösand som arrangerar. Känns dumt att missa det när starten bara går tre mil från huset. Jag kanske till och med kör linjet om benen känns okej efter tempoloppet dagen innan. Så fram till 11-12 september måste jag träna. Men håller jag god kontakt med mina ambitiösa vänner i klubben ska det inte vara några problem.

50 minuter

10 min: 150-250 watt.
4 min: 380 watt.
3 min: 150 watt.
4 min: 380 watt.
3 min: 150 watt.
4 min: 380 watt.
3 min: 150 watt.
4 min: 380 watt.
3 min: 150 watt.
4 min: 380 watt.
8 min: 150 watt.

Angående NM

En funktionär kollade avståndet mellan sadelspets och vevpartiets centrum strax före start. Lite nervöst, första gången för mig, men jag klarade mig.

Till alla internationella tillresande uttalade speakern time trial time trail.

Uppåtjack

Corsan vrålade som ett vilddjur genom natten när jag körde hem från jobbet nu. Opel Corsa 1.0 Eco. Tre cylindrar, tolv ventiler. 50 någonting hästkrafter. Vår nya pendlarbil. Hon är fantastisk. I Birstadalen kändes 100 km/h som 260, minst. Jag hade radion på, men hörde ingenting av den. Det kändes som jag satt direkt på asfalten. Styrningen brutalt omedelbar. Minsta misstag och du är dödens. Allt detta för bara 20 laxar i en laxask. Fantastiskt, som sagt.

Pannben av stål

Det ni ser ovan är bansträckningen för årets SM-tempo. Stora SM alltså. Elit. The big boys and girls. Start och mål på Sollerön. Tillika tempobana på SM 2006. Då var jag där och hade ont. Överallt. Jag minns inte så mycket av loppet. Formen var sådär, jag hade besvär med sadeln och banan var... Ja, vad ska jag säga... Obönhörlig. Mer än så kommer jag inte ihåg.
Tills i söndags, för då körde jag och Marina den igen, med bil. Det går inte att vila någonstans. Nu brukar inte tempodisciplinen bjuda in till särskilt mycket vila över huvud taget, men här finns verkligen inte en meters vila. Från vändpunkten är den grym. Jag tyckte vi körde svagt, svagt utför hela vägen dit.
Asfalten är av den där lite grovare sorten, så man får inget "gratis" där heller. Det är en bana för riktiga hårdingar helt enkelt. Här måste man vara redo att plågas och det rejält. Gärna vara genomtränad också.
Varför var vi där då? Jo, om jag har förstått det hela rätt arrangerar Sollerö IF elit-SM nästa år också. Men... Jag är ju veteran... Ja, just ja. Det hade jag glömt.

Kåre Christoffersen

Norrmannen Kåre Christoffersen vann både tempo- och linjeloppet i nordiska mästerskapen för herrar mellan 60-64 år i Stange utanför Hamar, Norge. På tempot klockade han 36:45 på 26,8 kilometer, jämfört med mina 35:58. Han är ungefär dubbelt så gammal som jag, men cyklar alltså nästan lika fort. Jag är stum av beundran.
Som 55-åring blev han tia på norska mästerskapen i elitklassen, bara fyra minuter efter Thor Hushovd på 45 kilometer. Kåre besegrade flera heltidscyklister och hade bara 1.42 fram till Kurt Asle Arvesen. Det kommer förstås inte som någon nyhet, men i tempodisciplinen behöver man sannerligen inte bekymra sig över några grå hårstrån. Det är Kåre Christoffersen ett bevis för.

Cykla är silver, tiga är guld

Silver är snyggare än guld. Det har jag alltid tyckt. Marina också. Våra vigselringar är i silver till exempel. Helt otänkbart med guld. Norske tempomästaren Jone Ellingsen måste gilla guld. Han slog mig med 15 sekunder i dag. 15 sekunder. Fem hade varit väldigt jobbigt. 15 känns okej. Jag tappade lite tid bakom en bil på väg in i en cirkulationsplats, men jag gick inte miste om guldet där. Det gjorde jag nog lite här och var. Det fanns som sagt en del tekniska partier. Det fanns en snabb utförslöpa. Jag låg inte i tempobågen överallt som Gustav och Fabian hade gjort. Eller som Jone säkert gjorde.

Äh, skitsamma. Jag fick stryk av en för dagen bättre cyklist. Det var en actionfylld bana och norrmannen var mer Arnold än jag. Jag är nog mer Höstlegender. Eller Dansar med vargar. Eller Döda poeters sällskap. Ja, ni fattar.
En bana som bitvis går i tätbebyggelse har sin tjusning, men det finns nackdelar också. Fler orosmoment, fler faktorer som kan påverka utgången. Enda svenska tempoguldet togs av Tom Pietilä, men han kunde lika gärna ha tappat segern på grund av en rad olika missöden som hände utmed vägen. Ouppmärksamma bilister, hästvagnar med mera.

Nu andas jag ut med frugan i ett stilla Malung. Här kommer lite bilder från dagens äventyr. Marina bakom kameran. Trea blev förresten finländaren Maisniemi Kreu.

Vita knogar

Hoppla pålle! Det var en bana som heter duga. Just tillbaka från en rekognoscering med bilen. Bäst hade varit att cykla den, men jag tror det räcker bra så här också. Utförslöpan är mycket snabb och bjuder på några tvära kurvor i hög fart. I början finns också ett parti på kurvig cykelväg i samband med en rondell. Andra halvan betydligt lättare rent tekniskt, men då i stället oerhört fysiskt krävande. Backen är fyra kilometer lång och lutningen kommer att kännas i benen.
Banan är så långt ifrån den standardiserade veterancup-banan i Sverige man kan komma. Men det är väl så här det ska vara att tävla internationellt, trots vår gubbstatus. Nu återstår det att se om mina bike handling skills och fyra träningstimmar i veckan räcker till i konkurrensen!

Dan före dan före dan

Lite halvjävlig rutt mellan Sundsvall och Hamar. I synnerhet biten till Mora. Den är dryg. Men det är väl för att jag kört den så många gånger. Det går ju ett visst Sollerölopp i de trakterna. De svenska och norska fjällen blir trevligare att bila i.
Blir spännande att beträda historisk olympisk mark. Vikingskeppet ligger nära Scandic där vi ska bo och tempobanan är inte långt därifrån den heller. Vi fick äckligt med pisk av norrmännen 1994. Jag hoppas Sverige gör bättre ifrån sig nu.
Träning i dag? Jag klippte gräsmattan. Det fick räcka. I morgon ska jag försöka hinna med ett väckningspass någonstans på vägen, om vädret och tidsschemat tillåter. Vore bra att ta en paus från stillasittandet i bilen och köra slaggen ur benen.
På lördag morgon vill jag reka banan och efter lunchen är det bara att börja ladda. Prisutdelning på Scandic Hamar klockan 18 eller en tidigare hemfärd med svansen mellan benen? Den som lever får se.

Kort om lite

Uppdateringarna har varit få på sistone. Livet har kommit emellan. Träning och inspiration är det lite si och så med, trots det hedersamma uppdraget kommande lördag. Regna ska det tydligen göra. Men det gör inget. Jag matchar det nu. Benen levererade 420 watt på tvåorna i går kväll och det blev fem stycken. Något lägre effekt än inför SM, men jag tycker mig ha bromsat upp en nedåtgående formkurva rätt bra ändå.
Nu rycker livet tag i mig igen. Hej då.

Startlista Nordiska H30 Tempo

Aktiv menn 30-39 Tempo

Start nr. Navn Klubb Tid

256 Rune Morten Johansen Sportsklubben Rye - sykkelgrup 15:56:00
257 Jan-Arve Dybvaag Lea CK Victoria - Sykkelgruppe 15:57:00
258 Espen Renshusløkken Sportsklubben Rye - sykkelgrup 15:58:00
259 Jeff Webb IL Stjørdals-Blink - sykkelgru 15:59:00
300 Johnny Johnsen CK Sør - sykkelgruppe 16:00:00
301 Frode Dalen Sportsklubben Rye - sykkelgrup 16:01:00
302 Thomas Andresen Sarpsborg SK 16:02:00
303 Even Chiodera Frogner Sykkelklubb - sykkel 16:03:00
304 Terje Holm Ottestad IL Sykkel 16:04:00
305 Per Christian Mørk IF Frøy - sykkelgruppe 16:05:00
306 Lars Asbjørn Billet Moss Cykle Klubb 16:06:00
307 Bjørn Andre Simonsen Torshov Sykkelklubb 16:07:00
308 Bernt-Erik Melby Skårer Cykleklubb 16:08:00
309 Thomas Romundstad Orkla CK - sykkelgruppe 16:09:00
310 Ronny Sletbakk Knutsen Norge 16:10:00
311 Jonas Nordin Ski-bike & Run Sport Club 16:11:00
312 Tor Arne Bonsaksen Norge 16:12:00
313 Tom Wieselblad Sverige 16:13:00
314 Marius Råstad Norge 16:14:00
315 Michael Sarsgård Sverige 16:15:00
316 Frode Thomassen Norge 16:16:00
317 Maisniemi Kreu Finland 16:17:00
318 Jone Ellingsen Norge 16:18:00
320 David Scott Sverige 16:20:00

Fullførte:0 Påmeldte:24 Startende: 24
 
Regerande nordiske mästaren David Scott går ut sist och får äran att jaga livet ur dubble norske veteranmästaren Jone Ellingsen.

Pappa, vet duuu?

Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu? Pappa, vet duuuu?

Händige Manny och jag

I dag har vi fått upp tre taklampor i huset. Det låter kanske inte så märkvärdigt i era öron, men för mig är bedriften närmast bragdartad. Visserligen fick jag en stöt så det sjung om det och ilade ända ner i svanskotan, men det var det värt för att få känna sig lite händig en stund. Dessutom är Tesch back in business också. Löste hennes sadelproblem i en handvändning. Nu återstår bara att se om den vill sitta kvar också. Testlopp på Nordiska blir väl bra? Nej, okej, kanske bäst med några rundor innan dess.
Wetterhall sjua på tempoetappen i Danmark Runt. Jorå så att, tänkte han säkert när han gick i mål som stagiaire för Cervélo TestTeam. Ge mig ett kontrakt och ni ska få se mer.

Sadelhaveri

Vi lovade att älska varandra i nöd och lust, men jag vet inte längre... Folk skiljer ju sig till höger och vänster i dessa tider. Vi har en liten kris nu. Det är nöd. Vi pratar inte med varandra. I kväll hade vi ett rejält bråk. Tesch surade och bröt av sadelbulten så hela skiten flög av. Jag fick cykla ståendes genom Sörberge centrum med sadeln i ena ryggfickan. Både Sörbergeborna och Tesch fick sig ett gott skratt. Hon har humörsvängningar som heter duga vill jag lova.
Hur tycker ni jag ska göra på Nordiska nu då? Smörja in de nedre regionerna med vaselin och en burk Assos chamois crême, dra på mig fyra par cykelbyxor, svepa en flaska rött tillsammans med några Ipren och sen köra för allt vad tygen håller, så att säga? Det skulle åtminstone ge termen integrerad sadelstolpe en helt ny innebörd.
Antingen det eller så köper jag en åtta millimeters insexbult som är 60 millimeter lång. Men jag vet inte. Det känns nästan för lätt.

Weight weenie

Jösses. Jag har aldrig givit diskussionsforumen på Weight Weenies en chans, mest på grund av att jag inte är typen som hänger upp mig på vikt (annat än min egen kroppsvikt), men de kan verkligen snöa in på det mesta inom cykelsporten där. Har just läst färdigt tio sidor om tempocyklar anno 2010. Blev jag klokare? Inte direkt. Blev jag underhållen? Definitivt.

Vill du starta om datorn?

Jag är inte riktigt med i matchen. Varken fysiskt eller mentalt. Det fick bli en lätt jogg i kväll för att boota systemet. Löpning rensar skallen betydligt bättre än cykling. Jag har ungefär 5-6 kvalitetspass kvar innan jag tävlar den 14 augusti och jag vill helst ha huvudet med mig varje gång. Annars blir resultatet lidande. Tempoloppet på V-SM levde sitt eget liv i mig större delen av vintern och våren. Det hade jag cyklat många gånger innan det var skarpt läge. Nordiska har jag knappt ägnat en tanke åt. Uppladdningen blir mycket kortare. Svårare att nå samma mentala energistatus.
Men nu vill jag först och främst hitta en fräschör i benen igen. Då kommer säkert skärpan och attityden på köpet. Jag hoppas på det i alla fall.
Emma Greens bravader i höjdhoppsfinalen har jag helt missat, tyvärr. Det hindrar mig dock inte från att glädjas över silvret. Otroligt kul. Trägen vinner.

Tillbaka från Götet

Efter nästan fyra hela dagars fullständig vila toppad med 84 bilmil var det ganska väntat att kroppen inte skulle svara bra på försöket till träning i kväll. Skitseg var bara förnamnet. Tre sexor som gick sämre för varje gång. Som ett kasst väckningspass ungefär. Äckligt. Kände mig både buddig och långsam. Med knappt två veckor kvar till nordiska. Fint. Men det är bra, då kan jag baissa mig själv lite.
Göteborg bjöd på fulväder. Marina och jag trampade vatten, men hade riktigt roligt ändå. Fattas bara annat, barnen var ju inte med! Haha, nej då, nu ska jag inte vara elak. Men skönt var det, det ska jag inte sticka under stolen med. Räkmackan på Heaven23 ruinerade oss nästan, vi borde ha tagit den som take away. Nu blir det knäckebröd och havregrynsgröt det kommande halvåret.
Jag provade skor på Cykelcity, både Specialized S-Works och Sidi Ergo 2. Inget fel på någon av tofflorna. Sportspec på Mölndalsvägen var en rätt angenäm bekantskap, om än inte lika nördigt som Cykelcity.
Till sist, tack till mor och far för ypperlig barnvakt och lån av bil. Vattenplaning finns inte med i Legacyns vokabulär.