I backspegeln och vindrutan

var året då Alve lärde sig gå.

var året då vi köpte hus och vår egen plätt på jorden.

var året då jag inte kunde sluta lyssna på Hurts "Wonderful life".

var året då jag blev svensk veteranmästare i tempo.

var året då jag led av extrem bullfeber.

var året då jag och Andersson gjorde det enda rätta och inte körde ett enda träningspass tillsammans.

är året då jag vinner ett Timrå GP.

är året då jag lämnar Eniro 118 118 för Skatteverket.

är året då vi kanske målar om huset.

är året då jag cyklar runt Alnö under 55 minuter.

Nyårshälsning

Att leka ute i snön är roligt.

Att gå in är inte lika roligt.

Gott nytt år allesammans!

Legs crispies

Fyra timmar i CompuTrainerns ergometerläge blir lite speciellt. Det blir ont om vila. Faktum är att det inte blir någon vila över huvud taget. Sänker jag kadensen så ökar belastningen. Jag låg på 240 watt för det mesta, men varierade mig med perioder på 260 watt. Lite roligt måste man ju få ha. 

Många slår bakut när de hör talas om distansträning på trainer. Jag förstår inte vad de är så upprörda över. Bara tanken på det tycks tråka ut de flesta. Jag hade jättekul i dag. Krampkänningarna sista timmen var grädden på moset. Lite lagom småkrispig.

Energin i dag bestod av några bananer och hemmagjord kola. Inte proffsigast i stan kanske, men det fungerade rätt bra. Ett besök på Sundsvalls Test- och träningsklinik kan dock bli aktuellt inom kort.

Hallå, mitt namn är Bruce

I går såg vi en film om några seglare som körde på ett rev med sin segelbåt. Den gick sönder och välte. Fyra simmade iväg för att hitta land. En stannade kvar. Jag tyckte de simmade långsamt. Det tyckte en uttråkad vithaj också. Så han åt upp alla utom en, som tillslut räddades av en fiskebåt.
Räddningstjänsten hittade aldrig killen som stannade kvar, så han blev väl hajmat han också.
Jag blev lite missmodig.

Dra den om rödluvan också

 “Now my dream is this: to win a grand tour or at least be on the podium. The Vuelta and the Giro are within reach of my possibilities.”

Joaquin Rodriguez spekulerar. Bra att han nöjer sig med pallen, för så länge det finns tempoetapper i de stora etapploppen är du rostad, Jocke.

The Swedish Time Trial Championships 2006/2010 - A comparative case study

Jag skiter i väder och vind. 2006 vann Gustav Larsson SM-tempot med start på Sollerön på tiden 1:01:00. Fyra år senare vann han på samma bana igen, den här gången på tiden 1:00:37. För en tionde plats 2006 krävdes tiden 1:05:58 och 2010 behövde man klocka 1:05:20.  Jag cyklade som en hamster med pungskav 2006 och blev 23:a på 1:08:18. Samma placering i somras fick man med tiden 1:08:33.
Det står med andra ord ganska klart vad som krävs för en viss placering på SM-tempot 2011. Det är det fina med tempo. Alla vet vad som gäller. Det är bara att leverera.

Bye Tesch

Ännu en tisdag - allt förändras kan! Tesch skickas iväg med Bussgods till exempel, det är en förändring som heter duga. Det blir ett tårfyllt farväl. Allt förändras dock inte. Det blir fyror i källaren i kväll. Som vanligt. Tröskeln är medvetet bortglömd några veckor. Fokus på hårda och snabba heartbeats just nu. Försöker lyfta taket, så att säga. Göra hjärtat lite rymligare.

Oscarsgalan

Jag tror Mika kan börja slipa på tacktalet redan nu.

Mammas mjuka pepparkaka

Jag har just klämt i mig en stor bit av mammas mjuka pepparkaka. En timmes snöskottning i snabbdistanstempo efter fyra fyror på CompuTrainern blev kvällens facit. Jag ville verkligen inte träna i dag. Jag hade ingen som helst lust. Var tämligen säker på att det skulle gå åt pipsvängen. Det gjorde det inte. Jag överlevde. Det var tur. Jag fick smaka mammas mjuka pepparkaka en gång till.

Tjejen i ropet

Robyn har inte alltid strukit mig medhårs. Jag har inte alltid gillat hennes musik. Däremot har jag alltid respekterat henne. Hon har alltid varit intressant. Och när hon nu mer tydligt rört sig mot dansgolvet har jag fallit pladask. Årens tre skivsläpp har vuxit för varje gång och kompletta Body Talk är en imponerande låtsamling.
Det finns faktiskt något i hennes artistiska integritet och målmedvetenhet som påminner om Pet Shop Boys. Varken de eller Robyn sticker upp ett finger i luften för att känna åt vilket håll popvindarna blåser för tillfället. De har en egen agenda. De vågar gå sin egen väg och är inte rädda för utmanande sidospår. Det skulle inte förvåna mig om Robyn, i likhet med Pet Shop Boys, ger sig in i teater/musikalvärlden, gör soundtracks till filmer eller förkroppsligar sin musik på något annat sätt.
I något så flyktigt och kommersiellt som popmusik är det bara på det sättet man blir långvarig. Att förbli sann mot sig själv och våga möta publiken på nya sätt. Och födas med en fantastisk råtalang så klart.

Cheerio, Miss Sophie!

Armin van Buuren och klassiska skönheten Sophie-Ellis Bextor med sin himmelska röst får mig att längta till sommaren ännu mer.

Hej då, Mickey

Jag vet inte hur det är med andras barn, men Kalle och hans vänner har inte samma dragningskraft längre. En tradition håller på att gå i graven. Dödgrävaren heter Pixar. Musses voltande husvagn står sig tyvärr ganska slätt mot Wall-E och Blixten McQueen, åtminstone i min fyraårige sons ögon. Han satt två meter ifrån teven utan att ens registrera den tecknade klassikern på rutan. Lite sorgligt, men ingenting varar för evigt, antar jag.

Sex månader kvar

Bara ett halvår kvar nu, på dagen. SM-tempot, Sollerön. Vi är några stycken som tänker på det oftare än andra. Jag tänker på det oftare än Gustav Larsson, det kan jag nästan slå vad om. Tänk om jag kunde cykla fortare också. Fan.
Jag tänkte på tröskeleffekt när jag körde till jobbet i dag. Paul van Dyks Out there and back i bilstereon och tankar som cirkulerade kring vilken förbättring per säsong som kan vara rimlig. Mäktar jag med 360 watt på CompuTrainern i sommar är det bra. Då kanske inte 380 i Falun 2012 är någon orimlighet.
Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Jag är rätt bra på det. Men inte ensam. Vi är många som drömmer så här års. Drömmar som lyser upp i vintermörkret.

Stiffler

En gammal vän tittade förbi och önskade god jul. Hon lämnade en påse med Riesen, skumgodis och ännu oidentifierade kakor hos oss. Vilket sätt. Somliga menar väl, men förstår ingenting. Jag vill gå ner i vikt, inte upp. Och nej, jag har ingen som helst motståndskraft om någon bjuder mig på gott. Då är jag körd. Så nu är jag alltså körd. Igen.
Fyrorna gick sådär i kväll. Var butter på jobbet, men ingen visste att det berodde på att jag hade lite stela ben. Ingen idé att förklara sånt.
De stela benen förblev stela genom hela passet, men pulsen var hög så jag ska försöka att vara nöjd med det och inte stirra mig blind på effekten jämt och ständigt. Tycker ändå jag har en hyfsad lägstanivå just nu. Ungefär i klass med sommarens guldform, och det får ju betraktas som okej i december, men jag vet samtidigt att det krävs mer för att ha roligt på stora SM.

The fairytale of time

Jag är svag för vackert pianoplinkande. Och när det ackompanjeras med så här läckra bilder blir det riktigt fint. Emil är med förstås.

La Clusaz

Mats Larsson släppte ganska många sekunder på startsträckan i går. Ödesdigert som vanligt. Att jaga ikapp på hög höjd och sätta sig i en syreskuld som man inte klarar av att betala tillbaka är så där lagom roligt. Det blir en ond spiral som är svår att sätta stopp för. Jag hoppas vi slipper välja mellan Mats Larsson och Emil Jönsson när det är VM-dags. Jag föredrar ett intakt OS-lag. För övrigt skittråkiga längdstafetter på en miserabelt tråkig bana.

En liten pippi

Det var förstås i all välmening Fredrik Ericsson rekommenderade roddmaskinen till Vo2max-träning när jag bollplankade med honom härom kvällen. Eller så gjorde han det för att knäcka mig. Jag var aldrig i närheten av någon maxpuls jag när rodde min lilla eka i dag. Det var med nöd och näppe jag nådde upp till tröskelpuls. Efter andra intervallen var jag helt slut. Den lokala kapaciteten kunde inte sätta den centrala på prov. Jag hatar rodd. I alla fall i dag. Jag hatade min egen oförmåga så pass att jag satte mig på CompuTrainern nu i kväll och lät benen pressa hjärtat i stället. Fyra slag från max utan problem.
Jag är cyklist.
Men jag ska försöka ro någorlunda regelbundet så jag orkar hålla i styret nästa sommar.

Landet Ingenstans

Hemmabio med mor och far i kväll. De ser inte film så ofta. Därför väljer jag med omsorg när det väl är dags. Vi såg Finding Neverland. Jag för femte gången, de för första. Den nominerades till sju Oscars 2004, bland annat i kategorin bästa film. Johnny Depp och unge Freddie Highmore magiska i huvudrollerna. Jag har inte sett den för sista gången.

På spåret igen

Efter en veckas fullständig fysisk vila med inkluderande penicillinkur mjukade jag i kväll upp benen med 4x4. Det blev inte den skräckupplevelse jag befarade innan. Jag får ta i hårdare nästa gång. Möjligen var det svärmors födelsedagstårta som fungerade som raketbränsle.

Tillbaka till rötterna

Så här såg det ut när jag cyklade bakom Alnö Race Team en ljum sommarkväll 2007. I dag är det en mindre Tour de France-klunga som rullar runt norrlandskustens pärla när det är dags för träning. De springer tillsammans också. Och simmar. Och åker skidor. De har en triathlonsektion. Bara en sån sak.
Jag är Alnöit. Har varit sedan barnsben. Kommer alltid vara, var jag än bor. Därför har jag valt att bli en av många ekrar i Alnö Race Team 2011. Efter några fina år med Sundsvallscyklisterna känner jag att det är dags för omväxling och förnyelse.

Sätt ut ditt lamm

Jo, hon sjunger så, Kate Ryan, i sin cover av Ella Elle l'a. Det är mycket märkligt. Mitt i låten. Mitt i all franska, så brister hon ut: Sätt ut ditt lamm! Lyssna själva, vid 1:12 ungefär. För övrigt en fantastiskt usel video, som inte ens belgiskans ben kan rädda, trots att de gör ett gott försök.

Fint

Två krassliga grabbar i TV-soffan, slötittandes på VH1. Alve tätt intill mig med sin nalle i famnen. Han tittar upp på mig ibland, suger på nappen och återvänder till musiken. Sedan känner jag hur hans lilla huvud tippar mot min sida. Han är varm. Jag sneglar ner och ser hur han blundar. Han somnar.
Obetalbart.

Halsfluss

En halsfluss tar ganska effektivt ner en på jorden. Det kändes rätt bra där ett tag. Började till och med drömma lite. Nu är jag tillbaka i den bistra verkligheten igen. Tillsammans med streptokockerna. Halsen ser ut som ett rödilsket råtthål och varje gång jag sväljer känns det som jag har en kaktus i strupen. Jag hatar mina halsmandlar. De är rent ut sagt värdelösa. Tonsillektomi, here I come.

The golden years

ESPN Classic visar bilder från Tour de France 1997 just nu. Topp 10 på tempoetappen i St Etienne innehåller namn som Ullrich, Virenque, Riis, Olano, Pantani, Casagrande och Vandenbroucke. Ja, visst blir man exalterad.

This will be good

Hahaha, klicka här för en skön inledning på ännu en i raden av styrketräningsdebatter på Slowtwitch. Humor!

Vad jag äter till frukost

Pågen får ursäkta, men Polarkakan är min favorit. Med bra bäst-före-datum är den oslagbar. Överlag är det ljust som gäller. Ju ljusare desto bättre. Subs, Skogaholmisar eller vetevikarier. Med bregott och ost. Och kaffe. Så ser mina frukostar ut just nu. Sällan frukt. Aldrig grönt.
Det har blivit dåligt med rågkusar, knäckebröd, ägg och gröt på sistone. Inga skolexempel alltså. Kanske dags för en förändring snart. Det går som sagt att äta nyttigare. Men så mycket godare vet jag inte.

Pandemonium

Kan inte hon få vara med i nästa Pet Shop Boys video?

No brainer

Det planerade distanspasset fick stryka på foten i dag, men jag ville inte låta benen komma undan för lätt, så jag knappade in 300 watt på Computrainern efter tio minuters uppvärmning och började trampa. 80 minuter senare knappade jag in 100 watt och varvade ner i tio minuter. Ett redigt pass. Fantasilöst, men fin skit. Kördes måhända för nära lunch. Jag tycker inte om att träna hungrig.

Anteckningar från gruvan

Obs! Det är inte mannen på bilden som bloggar.

Det var gruvskift i källaren i kväll. Jag kände det redan innan. Mentalt dränerad efter för mycket tid med trötta, krassliga och lappsjuka barn. Benen kändes tunga när jag gick nerför trappan och en lätt huvudvärk gjorde sig påmind.
Det känns något bättre nu efteråt. Jag är fortfarande trött, men endorfinet har raderat bort värken i pannan. Tredje tjugan var inte vacker. Den var ful. Sista fem riktigt ugly. Men jag försökte njuta. Det är de minuterna som är så viktiga. När man pressar sig och ger det lilla extra. Tänjer gränserna. Det gjorde jag sällan i fjol. Jag försöker göra det oftare nu.

Split my personality

Pågen får vänta...

Jag har ingen exakt siffra på hur många samtal jag tagit emot på Eniro 118 118 genom åren, men det rör sig om cirka 300 000 stycken. Ganska fett, men givetvis ingenting emot de titaner som varit med sedan stan brann. Hur som helst. I början på nästa år är sagan slut för min del. Då kastar jag ner mitt headset i domedagsklyftans glödheta lava och lämnar Mordor bakom mig. Nåja, det var kanske dramatiskt i överkant. Jag skulle bara kunna säga att jag blivit erbjuden ett jobb på Skatteverkets servicekontor. Och tackat ja. Regelbundna arbetstider, lediga helger och högtider är inte längre en utopi, utan verklighet.
Det känns helt overkligt.

Överladdad

Så, nu har jag kolhydratladdat inför kvällens tröskliga övningar. Mina två söner slutade äta pannkakor när de blev mätta. Jag begriper inte hur de gör. Jag försökte fråga, men fick aldrig några bra svar, bara oförstående blickar. Sen lämnade de mig ensam i köket, med mina pannkakor. Som vanligt.

Pågens marknadschef utvecklar

Det märks att Daniel Gejde hos Pågen är marknadschef och presskontakt. Han brer på lite mer och är inte rädd för utsvävningar.

"Hej Tom,
tack för din fråga och kul att ni gillar Subs till frukosten!
Pågen har två bagerier och givetvis finns våra bröd tillgängliga i fikarum och matsalar. Alla sorter finns inte varje dag utan de skiftar, så alla får sina favoriter någon dag. Just nu är mina favoriter Fröjd och vårt nya Rågbröd. Gifflarna är också en klar favorit i fikarummet!

Fikan är ju en viktig stund att diskutera bröd, kvalitet, smak, användningsområde, bästa pålägget, förbättringar och så vidare. Helt klart kan jag konstatera att vi äter mycket bröd - det gillar vi!"

Rätt skönt ändå att alla sorter inte finns tillgängliga varje dag. Då skulle jag glömma matlådan hemma alldeles för ofta.

Jag vill jobba hos Pågen!

De anställda hos Pågen har det bra! Ulla Cedergren, HR-avdelningen, meddelar mig följande via mail:

"Hej Tom, 
Tack för ditt trevliga mail. Alla medarbetare hos Pågen har möjlighet att äta så mycket bröd och kakor vi orkar under arbetsdagen. 
Även smör, kaffe och the ingår i de förmåner vi har. 
Med vänlig hälsning Ulla Cedergren"

Mr Fix it

En volymdel vatten ska blandas med fyra volymdelar HusFix. Det låter ju inte så svårt, eller hur? Vad tror ni jag gör? Jo, jag häller först ner åtta deciliter kallt vatten i en hink och sedan två deciliter HusFix. Efter det rör jag om. Jag rör och rör. Den tänkta "massan" är ingen massa. Det är en soppa. En grå soppa. Jag läser instruktionerna igen. Jag inser mitt misstag. Lätt panikslagen vevar jag ner deciliter efter deciliter med HuxFix i hinken. Yes! 16 dl. Det räckte precis! Nej, vänta. Det är fortfarande löst. Jag behöver 32 dl. Min fru frågar hur det går. Jag torkar svetten från pannan och ler.
- Jag tror inte det ska vara så här löst. Jag gjorde tvärtom. Med kvoten.
Jag hör henne sucka. Fan. Är Bauhaus öppet? Ja, det är det. En dryg halvtimme senare har HuxFixet äntligen fått bli HusFix. Marina spacklar i köket. Slutet gott, allting gott. Och jag har ännu en historia att berätta för barnbarnen. Och barnen också för den delen.