Kallas iskalla klassiska teknik

Att Charlotte Kalla är en bländande tekniker i fri stil är de flesta överens om. Det är ingen Mogren-touch, men en effektiv och ytterst funktionell Elofsson-stil, och mycket bättre än så kan man inte åka.
I klassiskt däremot... Ja, jag vet inte var jag ska börja. Det finns ingen annan i dameliten som åker så stelt, inövat och konstruerat som Charlotte Kalla. Det är så långt ifrån naturligt det går att komma. Här har det studerats instruktionsvideor och teori en masse, men vad hjälper det när omsättningen till praktiken inte fungerar. Den tekniska känsla som kommer inifrån henne när hon skejtar finns helt enkelt inte när det vankas klassiskt. Nu överdriver jag, men hon vet inte hur hon ska göra. Det självklara och omedelbara i fristilen är som bortblåst i klassiskt. Hon tänker och analyserar förmodligen den klassiska tekniken hela tiden, medan det går av sig själv och med automatik i fri stil.
Therese Johaug är sannerligen ingen tekniker, inte Kowalczyk heller för den delen, men de kör bara. Som fan. Jag önskar man kunde radera hela Kallas hårddisk i den klassiska tekniken och låta henne börja om, men det går tyvärr inte, och i den åldern hon är nu går det bara att göra smärre förändringar.
Hon kommer aldrig bli en stor klassiker, det kommer alltid handla om damage control. I vissa lopp där förutsättningarna passar henne perfekt kan hon hävda sig väl, men åkningen kommer aldrig bli så snabb och framåtriktande skoningslös som den skulle kunna vara.

Valla

Skidsporten är njutbar att följa när våra svenska hjältar har fint fäste och magiskt glid. Då tänker vi inte på det så mycket. Då är de bara grymt starka. Men när det skiter sig som för herrarna i går, ja, då blir det genast ganska mycket tristare. Längdskidåkningens tjusning, men också baksida, när den drabbar oss, vallningen. Det var plågsamt att se Richardsson nästan tvingas diagonala utför när konkurrenterna gled förbi honom. Så stark, men ack så chanslös. Man tappar geisten lite, ska han ha sagt efteråt. Jo, det är inte svårt att förstå.
Lukas Bauer avstod 3-milen för att ha krutet torrt till morgondagens 15 km klassiskt. Med facit hand skulle kanske Richardsson ha gjort detsamma, men med en genomkörare i kroppen och en knuten näve i fickan blir det förhoppningsvis bra fart på Daniel ändå.

Alve går från klarhet till klarhet

Pallefonden

Sundsvallscyklisternas nyinstiftade fond till minne av klubbens eldsjäl Roger Palmqvist belönade mig med ett stipendium på 2.000 kr i dag. Jag bugar och bockar tacksamt. Norrländske mästaren Joakim Jenhagen och några av klubbens duktiga ungdomar fick också äran att ta emot pris. En fin gest från klubben till oss alla.
Jag kände mig fet och håglös inför kvällens träningspass, men tanken på Palle skänkte mig kraft och jag kunde genomföra åttorna på planerad effekt.

Inte lika pigg som Marit

I dag sög benen riktigt hårt. Marits ben sög mindre hårt. Vilken walk in the park! Roligt med Maria Rydqvist. Habil insats av övriga svenskor, men det ska mycket till för att rucka på norskorna i stafetten. Kalla behöver en större lucka till Marit än vad Markus behöver till Petter. Synd bara att Olsson och Södergren inte tycks ha OS-formen närvarande, men jag ska ge dem en chans att komma igång innan jag fastslår det.

Hantverkare

Vilket jävla släkte. Ursäkta språkbruket mormor och morfar, men jag måste tyvärr ta till svordomar här. Fy fan alltså. Vilka evertebrater. Ja, minns ni biologilektionerna i högstadiet? Ryggradslösa djur. Blötdjur, leddjur, armfotingar och nässeldjur. De nämns i Wikipedia. Men glöm då inte hantverkarna för guds skull!
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till längre. Bara för att de drunknar i jobb tack vare ROT-avdraget ger det dem inte rätt att behandla potentiella kunder som luft. Jag kan ta ett exempel från i dag. En kille som jag avtalat tid med för en diskussion om ombyggnation av vår farstukvist dyker inte upp. Han kommer inte. Han ringer inte och förklarar varför. Jag utnyttjar friskvårdstimmen på jobbet för att komma hem tidigare och Marina stressar hem med barnen. Vi senarelägger middagen för att den här evertebraten ska komma, vilket han aldrig gör.
I höstas kontaktade vi företag för offerter till vår tvättstuga i källaren. Stört omöjligt att få någons uppmärksamhet och när man väl tror att en av dem har tid och vett att behandla en med respekt så utvecklas det hela till en löjlig fars där jag måste ligga på med blåslampa för att få något svar, men sedan rinner det hela ut i sanden ändå. Det blir bara tyst. Har jag så dålig andedräkt att det märks på telefon?
Det är bra att de har jobb. Det är kanon. Men försök då vara rakryggad nog och säg att ni inte har tid i stället för att dra det i en pinsam långbänk. Det är fegt, respektlöst och slösar bort tid och energi som vi kunde ha lagt på betydligt roligare saker.

Leverans

Jahapp... Det är nog bäst att jag går ner och tränar en stund då...

Pussel med livrem

Jag tränar med ganska väl tilltagna säkerhetsmarginaler. Sådan har jag alltid varit. Hellre något undertränad än något övertränad. Jag balanserar sällan på knivseggen. Och jag är lite lat vad gäller att optimera träningen tillsammans med viss kosthållning för att uppnå särskilda effekter. Det här med förbättrad fettförbränning och köra distanspass på bara vatten eller stiga upp på morgonen och träna innan frukost är inte min grej. Fullständigt ointresserad av dylika aktiviteter.
Jag går möjligen miste om någon enstaka procent, men jag orkar inte jaga alla pusselbitar. Den jakten skulle i sig göra att jag förlorar mer än jag vinner.
Träningen går bra nu. Jag tränar mellan fyra och fem pass i veckan, oftast fyra, och ser en uppåtpekande formkurva. Distanspassen som jag den här säsongen förmått göra, till skillnad från i fjol då det inte blev ett enda, har säkert med saken att göra. De är inte brutalt långa, men fyra timmar räcker på trainer om man ser till att köra skiten ur sig ordentligt. I går kväll blev det 3½, jag strök den sista halvtimmen till förmån för sömn, men såg till att skruva upp effekten rejält på slutet för att nå rätt crispighet i benen.

Yawn

Morgonstund har guld i mun brukar det som bekant heta. I morse kändes det mer som grus. Frugan och jag sov på olika håll, med varsitt barn, men utfallet blev inte lyckat för någon av oss. Det var två överkörda grävlingar som hålögt satt och betraktade varandra vid frukostbordet. Noah drog några host- och necerilintervaller med mig, medan Marina tampades med Alve som fortsatt har svårt att begripa vad nattsömn ska vara bra för.
Mitt planerade distanspass i kväll känns en smula avlägset. Jag får ta en timme i taget och se hur det känns efter middagen. Sömn eller träning? Det är den eviga frågan.

Lennart och Morgan

Avnjöt en föreläsning av två fullblodsproffs i stadshuset i kväll. Morgan Alling och Lennart Lindén talade om besvärliga människor. Och som de gjorde det. Snacka om att ha publiken lindade runt sina fingrar. Lennart i synnerhet var briljant. Faktum är att hans föreläsningsteknik var så bra att jag bitvis fann hans "hantverk" mer intressant än själva samtalsämnet. Den bästa föreläsaren jag lyssnat på. Fantastiskt vältalig och med en grym känsla för språk, satsmelodi och intonation. Jag vill helst inte öppna käften mer i dag, ändå ingen idé. Tur att det är läggdags.

Sommar i februari

Jag är inne i ett stim just nu. Tycker mig kunna se och känna förbättringar från pass till pass. Det är jag inte bortskämd med. Ibland kan det gå en månad av slit utan att någon märkbar skillnad går att urskilja. Utvecklingen är inte linjär, antar jag.
Det förra blockets fokus på syreupptag var tröstlöst och bitvis riktigt pissigt, men kanske skördar jag frukterna av det jobbet nu. Av kvällens åttor att döma får jag revidera sommarens effektmål, för jag är nästan där redan. Det ska jag fira med att gå till kylskåpet och bryta av lite mörk choklad.

Händige Tommy slår till igen. Nya skåp i köket med självhäftande film.

Jag och doktorn

Jag överlåter till Dr Alban att kommentera dagens tröskelpyramid på 8-10-12-10-8 minuter.

Vurm

Jag blev stående vid en polarvit Volkswagen Passat kombi i morse. Det har hänt förut. Jag vet inte vad det är. Det måste vara kombin, och den måste vara polarvit. Märklig förälskelse. Jag kan inte förklara den. Passaten är ju inte världens sexigaste bil direkt, men någonting med den måste tilltala mig. Särskilt om den är polarvit.

Lingonberries

De tänkta åttorna blev tjugor i stället. Bara två. Effekt 350 watt. Det var lite kråksång i benen. Gnisslade i gångjärnen så att säga. Inte cementgjuteri kanske, men jag fick sträcka mig ganska långt in i det mörka matförrådet för den där sista syltburken. Lingon stod det på etiketten. Rårörda lingon. Inte så sött som jag hade hoppats. Men jag står ut med en och annan lingonvecka om jag får smaka jordgubbssylt till midsommar. Inga problem.

En tisdag i februari

Kvällens träningspass föregicks av så många gäspningar att jag riskerar träningsvärk i morgon. Både jag och Marina hade svårt att hitta den rätta geisten. Trötta och lagom utschasade efter en lång arbetsdag och holmgång med barnen runt middag och läggning. Frusna var vi också. Jag öppnade källarfönstret på glänt när jag gjorde i ordning cykel och trainer och det gjorde sannerligen inte saken bättre. De första minuterna hade jag axlarna uppe i öronhöjd.
En halvtimme senare svettades vi som två bastubadande finländare, i vanlig ordning. Frugan höll en bra takt på löpbandet och jag gjorde mitt bästa för att hålla effekten uppe på CompuTrainern. Eller den höll effekten uppe och jag gjorde mitt bästa för att orka med. Fem åttor blev kvällens facit. I morgon får det bli sex. Åttor alltså.
Ett par däck har anlänt. Byter ut Michelin Pro3 Race mot Vittoria Open Pave CG.

Har aldrig testat dem, men det jag läst låter bra. Eftersom mina nya Hed Jet 6 kommer att tjänstgöra som både tränings- och tävlingshjul vill jag ha stryktåliga allrounddäck som ändå är hyfsat snabba. Jag hittade även vajrar och kablar i kartongen. Gore Ride On. Något för mig och Robban att sätta tänderna i när de nya ramarna anländer.
Vi hade för övrigt en vackert rosenskimrande morgon i dag. Andaktsfull bilfärd mellan Sörberge och Sundsvall.

Klok som en uggla

Jag har en blåsa på tungan, så jag tänker inte träna i dag. Sug på den ursäkten. Det rycker lite i ögonlocken också. Mycket misstänksamt. Förhoppningsvis belönas min klokhet med endast en vilodag i stället för fem.

No brainer II

Den 7 december körde jag 80 minuter på 300 watt. I kväll blev det 120 minuter. I konstant ergometerläge. Jag älskar det. Det är jag i kubik. Köttkvarn på grönbete.
Nu till något helt annat. Legendarisk och i det närmaste oslagbar komik.

Bara ett glas rött som saknades

Tävlingspremiären avklarad 9:e februari - GP Blainville!

Närmare virtuell verklighet är svårare att komma på en trainer! I kväll testade jag ErgVideos GP Blainville till CompuTrainer (och Velotron). Installationen var avklarad på några minuter och efter att ha satt FTP på fega och rätt konservativa 320 watt gick startskottet.
Min oseriösa uppvärmning på tio minuter fick jag sota för direkt då GP-banan inleddes med en halv minut lång uppförsbacke som nöp rejält i benen. Det övriga startfältet vilade inte på hanen utan tvingade upp mig på 700-800 watt omedelbart. En lika brutal start som det ofta varit på GP-loppen jag kört i verkligheten.
De första varven var värst och CompuTrainerns belastningsgenerator jobbade ständigt med att spegla cyklisternas katt- och råttaspel med varandra.
Det är detta som är det unika med ErgVideo. Du utsätts direkt för vad som händer på skärmen. Gör några cyklister ett ryck och "du" hakar på smäller CompuTrainern på med motsvarande effekt som du måste klara av på valfri kadens. Ett smärre helvete för en diesel som jag, men väldigt bra och stimulerande träning. Jag pressade mig hårdare i startbacken vid varje varvning än vad jag hade gjort på egen hand. I synnerhet de där sista meterna innan det planade ut.

Tyvärr fick jag inte möjligheten att se hur tävlingen slutade för min cyklist. Jag valde att köra en 45-minutersvariant av loppet som i sin helhet egentligen är mer än dubbelt så lång. Det får bli en annan gång.

After Eight

Jag hade nästan vant av mig tröskelsmärtan. Det har gått ganska dåligt nu en period, har hängt med huvudet över styret och inte hittat rytmen i trampandet. I stället för längre intervaller återintroducerade jag i kväll de gamla goda åttorna. Nu blev det ingen klang- och jubelföreställning, men jag mäktade med en handfull på 350 watt i alla fall. Kanske var det Booms seger i Tour of Qatar som skänkte inspiration.

Bilbo & jag

För att citera Bilbo ur Fellowship of the ring: "I feel... thin. Sort of stretched, like... butter scraped over too much bread." Noah har hostat och levt om som en skrikande gast i många dagar nu, och i kväll var det Alves tur att ta stafettpinnen. Självklart kan de inte vara sjuka samtidigt. Härligheten ska spridas ut över så lång tid som möjligt.
Hur var det Bilbo fortsatte? "I need a holiday. A very long holiday. And I don't expect I shall return. In fact I mean not to." Amen till det första, det andra kanske är att ta i, men ibland har vi utbytt blickar, frugan och jag.

To hell and back again

I kassan kom vi på att vi hade glömt två saker. Det är lite förargligt om det inträffar när man handlar på sin lokala Ica-butik. Det skulle kunna vara orsak till hjärtinfarkt eller stroke på Ikea. Jag kom undan med lättare hjärtflimmer och yrsel. Det svartnade för ögonen en stund. Vi gick ut till bilen, packade in allt vi köpt och gick sedan tillbaka in igen.
Precis som under första varvet stängde jag av så mycket som möjligt av hjärnverksamheten. Blicken riktad inte mer än tre meter framför mig. Kundvagnen i ett hårt grepp. Ett steg i taget. Marina förklarade för mig att jag kunde lämna vagnen en stund när vi skulle titta på lampor. Onödigt att köra in den överallt. Det hade jag aldrig kommit på själv.
Vi kom ut igen. En andra gång. Inom loppet av en evighet. Lyckligtvis hade jag tränat på förmiddagen, så sviterna efter turerna i helvetets labyrint slapp jag uppleva på cykeln denna gång.

Äckel

Fyrorna har skjutit min FTP i sank. Jag hatar fyror. Har jag sagt det förut? Då gör jag det igen. Jag hatar fyror. Tröskeln är så låg att jag knappt känner den i strumplästen. Gråten var nära i kväll, men jag äcklade mig igenom två äckliga tjugor på äckligt pinsamma watt och lämnade sedan mitt äckliga träningsrum bakom mig.

Blueberry

Ett blåbär vilse i lingonskogen. Det är jag det. Första dagen på jobbet. Lost in space. Vilket grymt generalistyrke. Ge mig ett halvår eller ett år så är jag med på banan, men fram till dess får jag snällt acceptera min egen inkompetens och otillräcklighet. Usch, jag gillar inte att vara ett blåbär. Jag älskar blåbär annars. Mammas blåbärspaj till exempel. Men inte att vara ett blåbär. Verkligen inte. Tur att jag har duktiga kollegor att förlita mig på.
Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska träna i kväll. Känner mig mosig i huvudet, men det är ju inte skallen jag cyklar med.