Resan till Kalmar

Jag sitter och läser i Kalmar Ironmans Athlete guide. Det är mycket information att ta in. En massa påsar i allehanda färger som ska packas med det man behöver för de olika disciplinerna på tävlingsdagen nu på lördag. För den som glömmer matlådan till jobbet med jämna mellanrum knyter det sig i magen lite. Men det ordnar sig. Har jag bara våtdräkt, simglasögon, dräkt för cykel och löpning, cykelskor, hjälm och löparskor ska det väl gå bra.
Det finns mycket att säga om träningen och förberedelserna inför denna utmaning. Jag har fått vara frisk och skadefri. Jag har tränat förhållandevis lite (som vanligt). Det första hänger säkert ihop med det andra.
Simningen har i stort sett enbart bestått av korta träningspass med fokus på teknik, bortsett från de två senaste månaderna då jag simmat något längre i öppet vatten. Jag har tagit hjälp av både Simcoachen.se och Stefan Andersson här i Sundsvall. Lite olika approach, men mycket gemensamt också. Jag kan simma crawl nu, har fått någorlunda ordning på andningen, men det finns så klart fortfarande enorma utrymmen till förbättring.
Cyklingen har jag "gratis" sedan tidigare. Ligger cirka 30-35 watt under bästa cykelform just nu. Vad det beror på har jag inget exakt svar på, men den volym jag förut ägnat enbart åt cykling har nu fått dela utrymme med två idrottsgrenar till. Det är klart att det påverkar.
Löpningen har tagit tid att vänja sig vid. Jag känner mig fortfarande en smula kantig, men det har gått åt rätt håll hela tiden, och min skadade vänstra fot har klarat den måttliga belastningen över förväntan, i synnerhet efter att jag börjat springa i Hoka One One.
Jag har aldrig tävlat i triathlon förut. Jag har knappt tränat på växlingar. Det är mycket att tänka och hålla reda på. Det är en av utmaningarna, men tar jag det bara lugnt med inställningen att jag är där för ett lärorikt äventyr kommer den delen gå fint.
Det tuffaste på lördag blir distansen i sig. Jag kommer vara igång 10-11 timmar med fysisk ansträngning på relativt hög nivå. Det har jag aldrig provat förut, och min träningsbakgrund det här året är visserligen mångsidig och kontinuerlig, men jag vet redan nu att de få timmarna i bagaget kommer att ligga mig till last när jag sprungit två mil och ska kräma ur det sista. Jag hoppas att smart pacing på cyklingen och löpningen tillsammans med publikstödet i Kalmar ska bära mig fram i hyfsad fart på slutet.
Håll gärna tummarna! Jag har startnummer 1315 och kan följas live på Ironman Kalmars hemsida under lördagen. Starten går klockan 07:00.

Tänk efter före

Luften är frisk. Solnedgången är vacker. Kylan biter i kinderna. Löpsteget är lätt. Allt känns bra.

Allt.

Tankar kommer och går. Skornas rytm mot vägen består. Tempot kanske till och med ökar.

Så plötsligt händer något. 

Inget dramatiskt. Bara en känning. Någonstans.

Ja. Visst känns det?

Du springer vidare. Känner det. Ignorerar det. Eller tänker kanske lite på det. 

Var känns det? Exakt?

En bit under höger knä. På insidan. Du springer vidare.

Det går nog över.

Det känns ju knappt.

Nej, nu känner du ingenting längre.

Så. Vad bra. 

Kroppen är konstig ibland, tänker du.

Ett skrämselskott bara.

Du är nöjd med passet. Antecknar i träningsdagboken. Glömmer smärtan. Eller väljer bort den. Det hände inte.

Nästa löprunda.

Den kommer tidigare nu. Känningen. För det är ju ingen smärta.

Nej, det gör inte ont.

Och då är det väl ingen fara?

Aj.

Nu gjorde det faktiskt lite ont. Men bara lite.

Puh.
Gud vad skönt. 

Det går över den här gången också.

Du springer vidare. Stark och driven. Målen hägrar.

Nya anteckningar.

En god natts sömn.

Men morgonen oroar. Känningen är där. Igen.
Smärtan.

Du måste halta lite nedför trappan.

Ja, du är skadad nu.

Du måste vila.

Längre än du hade behövt om du lyssnat på kroppen första gången.

Emil Jönsson säger i SVT:s "Sveriges skidhjältar" att man ständigt hittar nya gränser för vad kroppen klarar av. Det går att träna lite hårdare. Lite mer. Det går.

Ja, det går. Det är så vi många gånger utvecklas. Men det är också så vi många gånger kliver över kanten. Det är alldeles för få som talar om att det finns andra gränser som är ännu svårare att flytta fram. Mentala gränser för att våga vila. Våga stanna kvar där man är. Nöja sig med något som fungerar. Inse att samma träning inte alltid ger samma resultat. 

Ibland är till och med mindre bättre. Backa några steg när det känns som bäst. Bara några. Bromsa in. Bara en aning. För du kan vara väldigt nära gränsen. Knivseggen. 

Där det brister. 

Där det går av.

Aj.

Men jag vet. Det är svårt. Otroligt svårt. För det är ju så kul när det känns bra. 

Bara lite mer. 

Bara lite till...

Total submersion

Meningen var ju att jag skulle lära mig total immersion. Nu tycks jag istället ha utvecklat ett eget simsätt.
Mina damer och herrar, låt trumvirveln ljuda när jag presenterar...

Total submersion!

Simsättet som låter dig utforska bassängbottnar och andra oanade djup. Utrusta dig med ett par stora lungor och försvinn från vattenytan och övriga simmare. Varför andas genom näsa och mun när du kan leva på förhoppningen att utveckla gälar?
Jag vet inte riktigt varför jag hamnat så djupt. Något med handisättningen och valet av placering på y-axeln, misstänker jag.
Utredning pågår. Tills vidare får en frontsnorkel fungera som syregivande periskop till ubåten.
Lyckligtvis har inte någon blivit kränkt än.

Total immersion

Min relation till simning är lite speciell. Det är hatkärlek. Jag har älskat simning som idrott så länge jag kan minnas. Jag har alltid följt sporten i de stora mästerskapen. Jag kan fortfarande få ångest när jag tänker på OS i Barcelona 1992 och Anders Holmertz silver på 200 meter fritt. Bara 14 hundradelar från guldet. Det så eftertraktade. Någon dopad jävel till ryss som vann. Förlåt, Jevgenij Sadovij åkte aldrig dit, så jag är ute på djupt vatten.

Typ. Inte.

Men jag kan också fyllas av eufori, när jag minns tillbaka till Lars Frölanders makalösa fjärilsguld i Sydney år 2000. Gåshud över hela kroppen.

Och jag har alltid tyckt om att simma själv, trots att jag aldrig lärt mig det ordentligt. Bröstsim fungerar. Frisimmet är, och har alltid varit, hemsytt. Det är väderkvarn och andning åt både höger, vänster, uppåt och neråt. Det är inte vackert.

Det har plågat mig mer och mer genom åren. Jag har inte tyckt om det. Jag har velat lära mig, men aldrig tagit mig tid. Nu ska jag göra det. Ta mig tid. Det spelar ingen roll hur lång tid. Jag ska lära mig.

Men det är på ett villkor. Jag vill lära mig simma TI. TI som i total immersion. Ni kan hitta hur mycket som helst om det på Youtube. Det är ett estetiskt tilltalande och väldigt energisnålt sätt att simma fristil. Jag skulle kanske kunna simma lite snabbare om jag använde mer av min fysiska motor och lärde mig en mer traditionell crawl, men jag ska cykla 180 kilometer och tillryggalägga ett maraton till fots efter simningen, så jag vill gärna kravla mig upp ur vattnet så fräsch som jag nu kan vara efter den 3,8 kilometer långa kampen i vattnet med alla medtävlare.

Därför åkte jag till Luleå i går. Där bor nämligen Johnny Widén. Certifierad TI-coach. Jag har harvat på med TI-gurun Terry Laughlins DVD ett tag, men känt att jag behöver handfasta instruktioner och någon som kan ge mig feedback på hur det ser ut. Det kunde Johnny. Minsann. 

Lugnt. Pedagogiskt. Intressant.

Om att gå från omedvetet inkompetent till medvetet inkompetent, och vidare till medvetet kompetent för att slutligen nå nirvana i det omedvetet kompetenta stadiet. Jag får väl blygsamt erkänna att jag bara hunnit till fas två. Men det är ju alltid nåt.

Mer om Johnny, Terry och TI en annan kväll.

Här en kort filmsnutt när jag simmar  l å n g s a m t  och övar på knogdrag i vattnet, för att träna rätt armsving och handplacering.

Running woman

Mirinda Carfrae sprang maraton på tiden 2:50:26 och vann damernas Ironman på Hawaii. En fantastisk prestation. Hon verkar kunna äta upp vilket avstånd som helst på löpningen. Herrsegraren Sebastian Kienle sprang på  2:54:36...

4x4

Människokroppen är fantastisk. Här sitter jag och kör 4 x 4 minuter på 300-310 watt och tycker det är jobbigt. Nästa sommar sitter jag och trampar på samma belastning tre timmar i sträck.
Ja, jag trillade dit på några fyror. En gammal synd. Jag är lite frustrerad över min kassa kondition för tillfället, men jag har bestämt mig för att låta det bero. Värst är det när jag springer, och vägen eller stigen börjar luta uppåt. Blir i det närmaste pinsamt andfådd och tappar all fart. Frustrerande.
Men skitsamma. Tiden är på min sida. Jag vet exakt vilket jobb som behöver göras för att komma i form och jag vet ganska exakt när jag behöver börja träna mer målmedvetet.
Just nu ägnar jag mig åt att vänja mig vid nya idrottsgrenar och tänker mer på känsla och teknik, och rörelseekonomi.

Brick by brick

Första så kallade brickpasset är lagt till handlingarna. En timme på trainern följt av en halvtimme i löparskorna. Jag måste få både huvud och kropp att förstå att det inte är slut efter cyklingen. Det kommer något annat efter det. Tur att jag har ett år på mig, för jag lär inte ha lättlärda nervbanor efter tio år enbart på cykelsadeln.
Längden på löpningen är inte det centrala här, utan själva bytet av disciplin och upplevelsen av hur löpsteget känns. Jag tyckte inte det kändes så farligt just i kväll, men å andra sidan kan inte löpsteget gärna bli tyngre än det redan är!

Lugn & pirr

Jag har en bit kvar till mina 300 watt i tre timmar på CompuTrainern. För tillfället nöjer jag mig med 230 watt i 40-60 minuter. Än så länge ska träningen vara rolig och lättsam. Det finns gott om tid för tråkigt och tungt längre fram. Jag väntar på att mörkret ackompanjerar träningsupplägget när det blir mer struktur och tanke i november.

Och sen det här med skynda långsamt överlag. Vikten av det kan inte poängteras nog. I framför allt löpningen. Några skyndsamma steg för mycket och en plantar fasciitis kommer som ett brev på posten. 

Det blir en helt galen balansgång det här. Att försöka hålla mig hel. Den klart största utmaningen. Att lära mig simma kommer på god andra plats. Mer om det längre fram.

Inte så mycket som händer annars. Varvar sakta, men säkert upp. Känner glädje och träningslust inför varje pass. Ni vet, känslan av att påbörja en lång resa. En resa till en plats med nya och okända utmaningar. Mycket spännande. 

De tre glasen

Tre glas med olika mycket innehåll. Det första är tomt. Det andra är halvfullt, eller halvtomt om ni så vill, och det sista är fullt.
Så här såg det ut för ungefär ett år sedan. Jag var i bra fysisk kondition efter en cykelsäsong med SM och Tour of Jämtland som höjdpunkter.
Triathlon som disciplin lockade mig, men jag hade mycket kvar att lära, som duktig cyklist, halvdan löpare och usel simmare. Det återstod mycket att göra med tekniken, även om jag inte var en fullständig nybörjare.
Det största problemet var dock motivationen, eller snarare bristen på den. Glaset var fullständigt tomt. Inte en droppe kvar.
Så jag lade ner allting. Precis allting.

I dag är förutsättningarna annorlunda. Gnistan har återvänt. Motivationen har sakta, men säkert droppat ner i det första glaset igen. Det viktigaste glaset. Utan det innehållet går det inte att åstadkomma någonting över huvud taget.
Glaset med det tekniska kunnandet är oförändrat. Det är tur att det inte är så djupt, för jag behöver fortfarande hämta andan och vila med fötterna på bassängbottnen.
Konditionen är den sämsta jag haft på över tio år. Jag har mer eller mindre totalvilat sedan de tafatta simpassen förra hösten. Cykeln har jag inte rört. Varken på trainer eller asfalt. Inte ett endaste träningspass på hela året. Joggat har jag gjort någon gång ibland, när soffliggandet gett mig skavsår och oro i själen.
Men det har varit nödvändigt. Jag är sån som person. Jag är av eller på.
Nu är jag på.
Igen.

Vrak funnet

Bygg ditt eget pepparkaksdegshus

Vila

Jag har bromsat in betänkligt. Både i sinne och kropp. Förmiddagens promenad i ett soligt Timrå gick i långsamhetens tecken. Varje steg var en andakt. Varje andetag en pånyttfödelse.
Okej, okej, det sista var högtravande i överkant, men ni fattar vad jag menar. Jag behöver det här. Sakta ner. Fundera. Se tillbaka. Se framåt. Men framför allt se klarheten i nuet. Och för att göra det behöver jag stanna till.
Jag tränar en gång i veckan. Kanske två. Kanske tre.
Jag kommer igång igen. Snart. Jag älskar träning, men likväl älskar jag vilan. Och nu står den på tur. Med all uppmärksamhet den förtjänar.

Mästare

Det är något speciellt att se en mästare i aktion. Det spelar egentligen ingen roll var det utspelar sig eller vad det handlar om. Bara det är någon som verkligen behärskar sitt område till fullo. Då är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Vare sig det är en idrottsman, föreläsare eller någon annan.
I kväll stannade jag och Noah kvar några minuter efter karateträningen. Då tar nämligen den avancerade gruppen vid. Och instruerar dem göra shihan Håkan Nygren, sjätte dan. Vi tittade bara en stund. På uppvärmningen. Det var inget märkvärdigt, men till och med en nybörjare som jag själv kunde beundra och bli fascinerad av hur han rörde sig och med vilken precision och ackuratess han utförde sina ställningar, sparkar och slag. Det var smått fantastiskt att se.
Det var inte sista gången vi stretchade extra länge, Noah och jag.

Utveckling på nytt

Det här med förbättring och utveckling har jag inte varit bortskämd med de senaste åren. Det har varit ett herrans gnetande bara för att nå min normala nivå, eller vad jag nu ska kalla den. Det var med ganska raska steg jag hittade bra fart på tempocykeln, redan mitt första år som elitcyklist 2005. 

Det enda rejäla språnget jag haft under åren som gått efter det var 2007, när jag tog Toppfysik och Fredrik Ericsson till hjälp. Då lyfte jag mig ytterligare ett eller två snäpp. Annars har det som sagt varit ett evigt och envetet slit med att hitta de där sista watten inför varje säsong för att kunna vara konkurrenskraftig.

Nu, med simning och löpning på agendan, får jag vara nybörjare igen. Det går nästan att känna skillnad mellan varje enskilt träningspass. Det är fantastiskt stimulerande. Visserligen går det att gräva ner sig och misströsta mitt i allt blåbärsskap, men jag försöker ha tålamod och se det som ett ständigt lärande.

Trots att jag ännu inte kommit igång med simningen och fått någon kontinuitet i träningen känns det ändå lovande. Jag förstår vad jag behöver göra och vad det hela går ut på, sen återstår det "bara" att lägga ner timmarna som krävs för att lära kroppen och hjärnan alla nya rörelsemönster. Nu i början har jag tänkt för mycket och fått härdsmälta några gånger. Det går bättre när jag fokuserar på en sak i taget.

Löpningen skyndar jag extremt långsamt med. Är glad varje gång jag kommer hem smärtfri efter ett träningspass.

Att lära sig simma är som att skiljas och börja dejta igen

Det är ett främmande element, vattnet. Jag känner inte igen mig själv. Jag får inget grepp. Jag rör mig onaturligt. Jag sväljer vatten och får kallsupar. Jag kämpar och försöker förstå. Vad jag gör rätt. Vad jag gör fel. Det blir mycket av det sista. Jag är nybörjare igen. Jag vet inte hur man gör. Jag iakttar andra. De som kan. De som simmat mer. Jag ser avundsjukt på. Följer varje rörelse med blicken. Sen dyker jag ner i vattnet. På det igen. Ner med huvudet. Simmar rakt. Försöker inte tänka så mycket. Slappnar av. Är mig själv. Blir förbannad. Hostar och svär. Tyst. Förstår inte.
Men tro fan inte att jag ställer mig på botten eller går och sätter mig på bassängkanten om det tar emot. Jag får inte panik av vattnet och lånar Noahs simpuffar för att hålla mig flytande. Nej, jag vill hitta min egen bärkraft i det nya elementet. Jag provar nya tekniker och angreppssätt, men utan att göra avkall på mig själv, och tar tacksamt emot ärliga tips från andra.
Vattnet är nytt. Omgivningen är ovan. Den reagerar annorlunda. Jag reagerar annorlunda. Men jag blir nyfiken. Jag vill ha mer. Jag vill lära mig. Jag bryr mig inte om hur många kallsupar till det innebär. Jag kommer inte drunkna.

Karate

Det var med andakt och förväntan jag och Noah steg in i Söråkers Kyukushin Karates nya dojo i Timrå. Nybörjarträning. Något som både han och jag räknat ner till det senaste året, för att han något så när ska ha åldern inne för att kunna ta till sig den japanska kampsporten.
Vi hade roligt bägge två. Mycket bra undervisning av läraren. Varierat, kul, jobbigt och intressant. Bra för en stel cyklist att tvinga kroppen till allsidigare träning och bra för Noah att få mer styrsel på sin unga lilla kropp. Balans, styrka, koordination och kampvilja kan man inte få för mycket av.
Kiai!

Ingen Davidstaty

Det sägs att Michelangelo såg sina skulpturer i marmorblocken när de kom fraktade från Carrara. Han kunde känna dem där inne. Det var bara en fråga om att hugga ut dem. Med mejsel och hammare. Med tålamod, kraft och precision.
I kväll stod ett annat sorts marmorblock på löpbandet nere i källaren. Jag kan inte påstå att jag ser löparen ännu. Eller känner honom för den delen. Råmaterialet är knappast av samma kvalitet som det Michelango fick från marmorbrottet i Carrara heller, det vita guldet.
Nej, jag ska vara glad om jag lyckas karva ut någonting som liknar en löpare över huvud taget. Men skam den som ger sig. Bara kroppen håller och ger mig tid att jobba blir det spännande att se slutresultatet så småningom.

Väghandske

Jag tittade in på Team Sportia i Birsta i går. Växlade några ord med Peter Lövqvist. Han granskade mina fötter, min kroppshållning och gav mig ett par Asics GT1000. Jag provade dem och kunde konstatera att de kändes sköna.
Lite senare lämnade jag butiken med ett par Merrell Road Glove II. Vi var överens om att jag lika gärna kunde gå den vägen, använda dem till löpteknik och fasa in dem långsamt och varva med mina Saucony Kinvara.
Det kommande året handlar ändå bara om teknik och känsla. Att vänja kroppen vid två nya idrotter. Cyklingen blir fortsatt den disciplinen där merparten av skitgörat ska... göras. Se till att den aeroba kapaciteten bibehålls.
Tack till Peter för eminent hjälp.

Minuter som stod stilla

Jag mötte ett äldre par i dag. De hade varit gifta i över ett halvt sekel. Jag är glad att våra vägar korsades, om än för bara några minuter. De var så vackra. Så perfekt sammanfogade av tidens erosion och kärlekens rullstensåsar. De var som när gamla är som bäst. Ni vet. Man ser det med blotta ögat. Och man känner det, rakt igenom hela kroppen. Den där kärva, sammankittade, diamanthårda sammanhållningen. Den sträva, kärleksfulla jargongen, de milda blickarna och de överseende leendena och skratten över varandras fel och brister. De som inte längre känns så, de som bara känns som smala, välbekanta sprickor i vägbanan, i en annars perfekt asfalterad väg.
Jag tänkte nästan inte på vad vi gjorde tillsammans, hur jag hjälpte dem, eller om de ens behövde det. De var som om de hade skickats min väg för att påminna mig om något. Eller ge mig hopp om något. Maken dröjde sig kvar, sa tack, hej då och log mot mig. Jag log tillbaka och tackade, hoppas bara han kände hur mycket.

Att simma

Om jag skulle ta och dela med mig lite av morgonens date med gamle elitsimmaren och svenske mastersmästaren Stefan Andersson kanske? 60 minuters teknikdrillning. Jag var lost in space efter en kvart redan. Så sjukt mycket att hålla reda på, och då höll Stefan ändå tillbaka ordentligt för att inte sänka mig fullständigt med hela arsenalen. Det finns mycket att säga om min simning, eller vad vi nu ska kalla den. Och det finns lika mycket att göra som det finns att säga.
Stefan stannade vid position och rotation. Att hitta det rätta kroppsläget i vattnet. Att sänka huvudet, axlarna, våga ligga i vattnet, få upp benen. Det var svårt nog, men han såg ljusglimtar här och var. Tecken på att det kanske finns någonting där. Att utveckla till något bra. Och snabbt. Så småningom.
Rotation och höga armbågar var mycket knepigt. Kändes näst intill omöjligt. Andningen är ett kapitel för sig. Över huvud taget kändes det som att krocka med ett gigantiskt tekniskt isberg. Jag hade bara sett och föreställt mig toppen, inte hur stort och väldigt det är under ytan.
Nu ska jag försöka smälta intrycken och simma så snart jag kan igen. Simma och slappna av. Öva på de fundamentalt viktiga bitarna. Inte tänka på detaljer. Det finns ändå inget utrymme för dem i mitt huvud nu.